suomeksi  till första sidan  om tjänsten  tyck till  zooma in   zooma ut  
SÖKALTERNATIV
 
välj kommun
objektets namn eller en del av namnet ?
 
objektets element
omgivningens nuvarande karaktär
 
KARTSÖK
objekt landskapsvis
Borgå Esbo Fredrikshamn Ingå Kotka Kyrkslätt Lojo Lovisa Pemar Pyttis Raseborg S:t Karins Salo Sibbo Sjundeå Vanda Virolahti
Stora Strandvägen
 
Beskrivning
Stora Strandvägen är vid sidan av Oxvägen i Tavastland den viktigaste historiska landsvägsförbindelsen i Finland. Stora Strandvägen byggdes för att få till stånd en förbindelse mellan Åbo och Viborg. De bäst bevarade vägavsnitten ger en god bild av den medeltida vägens sträckning genom södra Finlands kustområden. En stor del av vägen, som går längs kusten och förbi medeltida kyrkor, herrgårdar, hamnplatser och fornborgar, är alltjämt i bruk.

Egentliga Finland

Stora Strandvägen gick ursprungligen från Åbo slott till Stortorget bredvid domkyrkan. Här vände vägen, under namnet Fägatan, mot Nyland. I S:t Karins vid Tuorla gård finns en välbevarad bit av Stora Strandvägen. Vid gästgiveriet i Rungo vänder vägen mot Pikis kyrka och fortsätter i nordostlig riktning mot Makarla by. I Pemar går vägen förbi Kampparla bybacke och passerar fornborgen Nakolinna innan den når den medeltida kyrkan i Pemar. Därifrån går vägen vidare från Trömperi gästgiveri mot Halikko- och Uskeladalen och den medeltida kyrkan i Halikko. Den gamla bron i Halikko är museimärkt av Vägförvaltningen. I Salo går vägen genom Uskela kyrkogård och vänder söderut längs Bjärnå å.

Nyland

Stora Strandvägen passerar den medeltida kyrkan i Tenala och fortsätter mot Pojo kyrka, där vägen når ner till havet. Vägen sammanfaller med Billnäs bruksväg. I tätorten Karis delar sig Stora Strandvägen i Övre och Nedre Strandvägen och förenas i Sunnanvik i Sjundeå. Den nordliga rutten, Övre landsvägen, går längs Lojo ås till ådalen i Sjundeå. Nedre landsvägen som leder till Raseborg går i Ingå längs Snappertunaåns ådal. Fagerviksvägen är museimärkt av Vägförvaltningen. När vägarna löper samman fortsätter sträckningen mot Pickala i Sjundeå där vägen också stått i förbindelse med havet. Vägen passerar sedan Kyrkslätt, Esbo och Vanda och socknarnas medeltida kyrkor. På Esbogårds område går vägen längs en välvda stenbro över Mankån. Den museimärkta bron är från 1770-talet. Vägen går vidare till kulturlandskapen som inkluderar Träskända gård, Tavastkulla gård i Vanda, Vanda ådal, Backas samt Helsinge sockens kyrkby.

I Sibbo passerar Stora Strandvägen Myras gästgiveriplats på vägen till kyrkan. På gränsen till Borgå kan man se ett flyttblock och råstenen kallad Götstenen vid vägen. I Borgå går vägen bl.a. förbi det gamla gästgiveriet i Norrveckoski. Vägen går upp till den medeltida kyrkan, fortsätter från kyrktorget via Stadshagen till Postbacken och går välbevarad tvärs igenom skogsområdet på gränsen mellan Borgå och Pernå. I Pernå fortsätter vägen mot odlingsområdet i Gammelby, och vid Forsby bruk är vägen en del av byvägen. När vägen har passerat Pernå medeltida kyrka fortsätter den mot Degerby, d.v.s. nuvarande Lovisa stad. I stadsdelen Garnisonen byggdes bastionerna Rosen och Ungern för att skydda vägen. I Tessjödalen i Strömfors går Stora Strandvägen genom Holmgård på en ö i Tessjöån. Holmgård tjänade tidigare som posthus. Den västra stenvalvsbron finns kvar. Sandvägen mellan Holmgård och Kvarnby slingrar sig genom ett landskap som märkts ut med röda stenar. I Lillabborfors har vägen gått över Kymmene älv via Kirmusaari där kraftverkets damm har höjt vattennivån så att delar av vägen ligger under vatten. Numera kan man ta sig över Kymmene älv längs Savukoski bro som är byggd i armerad betong. Bron har museibrostatus och används bara för lätt trafik.

Kymmenedalen

Där Stora Strandvägen och Kymmene älvs förgrening i Pyttis korsar varandra ligger Pyttis medeltida kyrka. Efter kyrkan fortsätter strandvägen oasfalterad längs en skogssträcka och följer sedan bäckarna i Västerby och Broby och drar vidare mot öster. I Kyminlinna i Kotka fick vägen det utseende den har i dag efter befästningsarbetena 1790–1810. Strandvägen fortsätter mot nordost, mot Högfors och via Saksala by i Nummenjoki vid Kymmene älv mot byn Neuvoton i Fredrikshamn. Den gamla landsvägen viker av från den nya vid Summa gård och fortsätter som sandväg i ca 1,5 kilometer. Salmenvirta bro i Fredrikshamn är en stenbro med två spann. Den är museimärkt av Vägförvaltningen. I befästningsstaden går vägen från Villmanstrandsporten till Viborgsporten. Det 25 kilometer långa avsnittet mellan Tallimäki i Fredrikshamn och Virojoki å i Vederlax har museimärkts av Vägförvaltningen. Linjeföringen med backar och kurvor följer alltjämt samma linje som på kartor från 1700-talet. Vid Ravijoki korsar vägen Salpalinjen (befästningskedja från 1940–1944) och passerar stenbrotten i Pyterlax.
 
Historia
Stora Strandvägen förband Finlands viktigaste förvaltningscentra, Åbo och Viborgs slott. Vägen utvecklades till en konkurrent till sjövägen längs finska kusten, förmodligen så tidigt som på 1300-talet. De viktigaste byarna och försvarsanläggningarna låg vid åmynningarna och ådalarna. Vägsträckningen drogs därför från en by och en kyrka till en annan.

Från och med medeltiden kunde vägfarande övernatta, äta och byta häst på gästgiverierna längs vägen. En gästgiveriförordning utfärdades 1649. Samtidigt förordnades för första gången om milstolpar som skulle sättas upp längs vägen. Efter att Finlands första regelbundna postlinje upprättades 1638 blev Stora Strandvägen en viktig del av postrutten mellan Stockholm, Baltikum och Ryssland. På 1700-talet blev vägen Nordens viktigaste landsvägsförbindelse. Strandvägens betydelse som trafikled och postrutt minskade på 1800-talet när nya uppfinningar – ångbåtarna, telegrafen och järnvägen – erbjöd nya alternativ.

De jordägande bönderna ansvarade länge för skötseln av vägar och broar. Övervakningen av landets brobyggen övertogs av Överintendentsämbetet i Stockholm 1776. Staten tog på sig ansvaret för offentliga vägbyggen 1918. Vägar rätades ut under olika tider när trafiken växte och trafikmedlen utvecklades. De äldsta kända uträtningarna gjordes allt sedan slutet av 1700-talet och mitten av 1800-talet. När biltrafiken ökade rätades vägarna ut och breddades, och merparten av de välbevarade delarna av Stora Strandvägen finns på områden som inte berördes av 1920- och 1930-talets vägförbättringar. Stora Strandvägen har fått ge plats för nya vägar och byggnader samt för tätorter och stadsbebyggelse.
 
Läs mer
Matti Vakkilainen, Vanhoilla valtateillä. Kruununteiden ja kansanpolkujen vuosisataisia vaiheita. Helsinki 1982.

Mikko Härö, Espoon historiallinen tieverkko. Arkisto- ja kirjallisuusselvitys. Espoon museo 1983.

Leena Sälejoki-Hiekkanen (toim.), Tie yhdistää. Tiemuseo 1986.

C. J. Gardberg, Kaj Dahl, Kuninkaan tie. Otava 1991.

Tapio Salminen, Suuren Rantatien inventointi, yhteenvetoraportti. Tiemuseon raportteja 1/1992. Tielaitos, Tiehallitus. Tampere 1992.

Kymenlaakson rakennuskulttuuri. Kymenlaakson seutukaavaliiton julkaisu A 26 1992.

Mikko Härö, Läntisen Uudenmaan rakennusten ja maiseman kulttuurihistoriallinen inventointi. Läntisen Uudenmaan seutukaavaliitto 1993.

Tapio Salminen, Suuri Rantatie. Tielaitos. Helsinki 1993.

Tapani Mauranen (toim.), Maata, jäätä, kulkijoita. Tiet, liikenne ja yhteiskunta ennen vuotta 1860. Tielaitos 1999.
 
objektets element:  turistbyggnad; fornlämning; bro; väg;
omgivningens nuvarande karaktär:  kyrkby; kulturlandskap; skogslandskap;
 
sänd respons om RKY-objektet
 
publicerat 22.12.2009
 
till början

Stora Strandvägen vid Fagerviks bruk i Ingå.

Stora Strandvägen i Helsinge kyrkoby.

Stora Strandvägen invid Pernå kyrkogård.
 
Gå till Museiverkets karttjänst:
Stora Strandvägen
 
Borgå Stora Strandvägen
Esbo Stora Strandvägen
Fredrikshamn Stora Strandvägen
Ingå Stora Strandvägen
Kotka Stora Strandvägen
Kyrkslätt Stora Strandvägen
Lojo Stora Strandvägen
Lovisa Stora Strandvägen
Pemar Stora Strandvägen
Pyttis Stora Strandvägen
Raseborg Stora Strandvägen
S:t Karins Stora Strandvägen
Salo Stora Strandvägen
Sibbo Stora Strandvägen
Sjundeå Stora Strandvägen
Vanda Stora Strandvägen
Virolahti Stora Strandvägen
 
© Museiverket 2009