 |
KARTSÖK |
|
| Brahestad Ijo Kalajoki Karleby Kemi Keminmaa Lumijoki Pyhäjoki Siikajoki Simo Torneå Uleåborg | ||
Österbottens Strandväg |
||
| Gå till Museiverkets karttjänst: Österbottens Strandväg | ||
| Beskrivning | |
| Österbottens Strandväg är en av Finlands viktigaste historiska vägar. Strandvägen var ursprungligen en ridväg, men på 1600-talet hade den blivit en landsväg som gick från Åbo till Stockholm runt Bottenviken. Strandvägen har varit den viktigaste vägen i Österbotten och inom Lapplands län var den länge den enda landsvägen.
Landsvägen som följde den gamla sträckningen användes på många ställen fram till 1950-talet. På de bäst bevarade vägavsnitten är den gamla vägens terrängnära karaktär och sträckning bevarad eller synlig trots att vägen rustats upp. Vägarna är smala och beläggningen varierar mellan sand och grus. I Österbotten ingår Minnestodsvägen i Oravais i det separata objektet Oravais slagfält och Minnestodsvägen. Minnestodsvägen har fungerat som sommarväg redan på 1600-talet och den är utsedd till museiväg av Vägverket. I Karleby i Mellersta Österbotten löper strandvägens avsnitt mellan Maringais och Alaviirre längs med lättillgängliga åsar. Det välbevarade vägavsnittet omfattar ca 20 kilometer och är till stora delar grusbelagt. Från Maringais går strandvägen öster om Hyypänperä och Karhi norrut genom kyrkbyn och fortsätter som Alaviirteentie söder om Niemelä genom Kauppila till Alaviirteenkylä. I Norra Österbotten är strandvägens bäst bevarade avsnitt kommunvis: i Kalajoki Alajoentie, Juolantie, en del av Sunintie; i Pyhäjoki Sunintie i två partier, Vanha tie i Yppäri, bron i Etelänkylä – Vanhatie – Lahnaojantie, Parhalahti; i Brahestad Saloinen, Haaksiluodontie – Oikotie; i Siikajoki Vanha maantie – Kirkkotie, Klingsporintie, Karinkannantie; i Lumijoki Äijänseläntie; i Haukipudas Mietunperäntie; i Ijo Räinänperäntie – Ojakyläntie, Hiivalantie – Kantolantie, Seljänperäntie, Huttulantie – Vanhatie och Onkalonperäntie. I Siikajoki finns minnen från Finska kriget (se även det separata objektet Siikajoki kyrka med omgivningar) i anslutning till strandvägen. Strandvägen korsar Pyhäjoki längs med museibron i Eteläkylä. Pattijoki museibro ligger också på strandvägen. I Lapplands län kan nästan hela strandvägens längd, 70 kilometer, lokaliseras i terrängen. De bäst bevarade vägavsnitten som är över en kilometer långa och där såväl den gamla vägens sträckning som terräng bevarats är: i Simo Onkalonperäntie, Onkalontie, Simonkyläntie, Kirkkotie och Palokankaantie samt Viantie, i Keminmaa och Torneå Hisikankaantie och i Torneå Hietaharjuntie, Laivajärventie samt Färimäentie. I Simo kommun har Simonkylävägen, som fungerat som sommarväg redan på 1600-talet, utsetts till museiväg av Vägförvaltningen. |
|
| Historia | |
| Landsvägsnätet i Österbotten sträckte sig inte norr om Korsholms slott före 1600-talet. Karl IX:s Ishavspolitik ökade intresset för att upprätthålla vägarna i norr och ridvägen mellan Korsholm och Uleåborg rustades upp till landsväg under 1600-talets lopp. Förnyandet av vägen inleddes på 1610-talet och arbetet fick fart bl.a. av att staden Uleåborg grundades 1610 och av de ökande militärtransporterna. Vägen sträcktes genom kyrkbyar och städer och gick runt Bottenviken ända till Stockholm.
Strandvägen hade en stor ekonomisk och administrativ betydelse och under kriget mellan Sverige och Danmark år 1643–1645 användes den som postväg till Stockholm. Vid ingången av 1660-talet var vägen färdig från söder ända till Uleåborg, men avsnitten norr om Uleåborg var fortfarande i dåligt skick. Uleåborgs läns extraordinarie lantmätare Johan Henrik Wallenborg kartlade strandvägen 1784–1785. Inom nuvarande Norra Österbotten mätte Wallenborg avsnitt på 259 km, drygt 435 000 alnar. Vägavsnittet mellan Uleåborg och Torneå blev vagnväg först inför kung Adolf Fredriks resa år 1752. Den gamla strandvägen rätades ut och förnyades under 1900-talet och den gamla sträckningen kom på många ställen ur bruk. År 2000 utreddes gamla strandvägens sträckning i Norra Österbotten och man kunde rekonstruera 95 % av vägens längd genom fältundersökningar. I Lapplands län, där även så gott som hela strandvägens sträckning kunde lokaliseras i terrängen, gjordes en motsvarande utredning år 2006. |
|
| Läs mer | |
| Tapio Salminen et al., Pohjanmaan kautta. Tiet ja liikenne Pohjanmaalla keskiajalta 1990-luvulle. Tielaitos. Jyväskylä 1997.
Tapani Mauranen (toim.), Maata, jäätä, kulkijoita. Tiet, liikenne ja yhteiskunta ennen vuotta 1860. Tielaitos 1999. Aimo Kehusmaa, Pohjanmaan rantatie Pohjois-Pohjanmaalla. Pohjois-Pohjanmaan liitto, Oulun tiepiiri, 2000. Sari Alajoki, Kirkoilta kareille. Ylivieskan seutukunnan kulttuuriympäristöstä. Pohjois-Pohjanmaan TE-keskuksen julkaisuja 22, 2005. Maria Suvanto, Vanha rantatie Lapin läänin alueella. Inventointi. Lapin liitto, Lapin tiepiiri. Rovaniemi 2006. Minna Torppa, Keski-Pohjanmaan inventointi, Länsi-Suomen ympäristökeskus. KIOSKI-tietokanta 20.3.2008. Maunu Häyrynen ja Mikael Lähteenmäki (toim.), Pohjanlahden rantatie, Ratsupolusta rannikon matkailutieksi. Kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitoksen julkaisuja XV. Pori 2009. |
|
| objektets element: bro; väg; | |
| omgivningens nuvarande karaktär: agrart landskap; skogslandskap; | |
Österbottens strandväg vid Siikajoki. Erkki Härö 1993. |
| publicerat 22.12.2009 | ||
| sänd respons om RKY-objektet | ||
| till början | ||
SÖKALTERNATIV