Museiverket

 SÖKALTERNATIV

objekt landskapsvis
 

KARTSÖK

landskapskarta Lappland Mellersta Österbotten Norra Österbotten Kajanaland Norra Karelen Södra Karelen Österbotten Norra Savolax Södra Savolax Kymmenedalen Mellersta Finland Södra Österbotten Päijänne-Tavastland Nyland - östra Egentliga Tavastland Nyland - västra Birkaland Satakunta Egentliga Finland
Lojo Nyland

Virkby kalkverk och samhälle

Gå till Museiverkets karttjänst: Virkby kalkverk och samhälle
Beskrivning
Virkby kalkverk med tillhörande samhälle representerar en för södra Finland karakteristisk storskalig produktionsgren inom byggmaterialindustrin under en period när både byggnadsindustrins och teknikens utveckling samt byggnationens volym var stadda i stark expansion. Virkby kalk- och cementfabrik har hört till landets viktigaste cementfabriker vid sidan av Pargas kalk. Fabrikens produktion, kalk och cement, syns i valet av material för byggnadsbeståndet på området.

Samhället som byggts upp runt fabriken innehåller för industriorter typiska, tidsmässigt skiktade, vidsträckta och välbevarade produktions- och bostadsområden samt t.ex. en kyrka, samlingslokaler och ett rekreationsområde. De huvudsakliga byggnadsmaterialen i fabriken och tillhörande byggnader är betong, kalkstenstegel och siporex-block.

Den tätort som vuxit fram runt industrin i Virkby finns på området mellan Lojo sjö och Lojoåsen, som får sin början vid sjön och är en del av Salpausselkäåsen. Kalkverkets huvudsakligen på 1920- och 1930-talen byggda industribyggnader utgör också efter att verksamheten har avslutats ett mycket synligt element i strandlandskapet. De äldsta industriella inslagen representeras av fabrikens första kalkugn (1897) och kraftcentral (1919, utvidgad 1957). Cementfabrikens viktigaste produktionsbyggnader är från 1920- och 1930-talen. Kalk- och cementfabrikens huvudkontor, som finns i industriområdets södra del, har byggts i tre etapper åren 1923 och 1937 samt på 1980-talet.

I planeringen av arbetstagarnas och ledningens bostadsområden syns den för fabriksorter kännetecknande hierarkin. På den tallbevuxna åsen sydost om fabriken finns fabriksledningens och tjänstemännens bostadsområde, dit också fabrikens offentliga byggnader har koncentrerats. Tidsepokens byggnadsstilar, klassicism och funktionalism, avspläglas i byggnaderna. Till de offentliga byggnaderna hör ett föreningshus av trä, den timrade Marthastugan, brandstationen samt det för tjänstemännen avsedda stora klubbhuset i funktionalistisk stil. Virkby kyrka och gravgård med dess hjältegravar har byggts på åsen väster om Virkbyvägen.

På fabriksarbetarnas bostadsområde finns förutom olika typer av småhus också bl.a. av arkitekterna Ole och Bertel Gripenberg planerade flervåningshus. Nordost om fabriken ligger det vidsträckta bostadsområdet Kässänhaka för tjänstemännen och arbetstagarna. Områdets egnahemshus, radhus och flervåningshus representerar klassicism och funkis och har byggts på 1920-1940-talen. Kässänhaka har byggts på Kässä stamlägenhets förutvarande ängsmarker. Kässäs tornförsedda karaktärsbyggnad i två våningar (1888) representerar på området den epok med stamlägenheter och ångsågar som föregick kalkbruket.

Från Kässänhaka bostadsområde leder en lång parkallé till Pähkinäniemi som fungerat som kalkverkets rekreationsområde. Från den på fabrikens initiativ grundade s.k. folkparkens tid har i Pähkinäniemi bevarats en lövträdsallé, stigar samt en badstrand och brygga.

Grundplanen för den av trädgårdsarkitekt Paul Olsson planerade mönsterträdgården vid kalkbrukets direktör Petter Forsströms boningshus, som sedermera har rivits, kan alltjämt ses.
 
Historia
De första industrianläggningarna i Virkby i Lojo var ångsågar, som grundades vid Lojo sjö mot slutet av 1800-talet. Lojo kalkverk grundades av Karl Forsström 1897. En bakgrundsfaktor som bidrog till att fabriken grundades var det växande stads- och industribyggandet som ökade på efterfrågan på byggnadsmaterial. Kalk behövdes förutom för framställning av murbruk också i läderindustrin och för tillverkningen av sulfatcellulosa. Fabrikens lokalisering avgjordes av tillgången på råämnen och trafikförbindelserna: i Lojotrakten fanns gott om goda kalkstensförekomster och den 1873 byggda järnvägen Hyvinge-Hangö tangerade vattendragen i Virkby. Det sågningsavfall som uppkom vid ångsågarna gav dessutom ett förmånligt bränsle för kalkbränningen.

Den första kalkugnen av typen schaktugn byggdes 1897 på en tomt som hade hyrts av sågen. Till följd av den goda efterfrågan byggdes vid kalkverket 1907 en effektivare ringugn. Verksamheten för det till aktiebolag ombildade Oy Lojo Kalkverk Ab expanderade på 1910-talet och bolaget köpte bl.a. Kyrkstad och Lojo ångsågar och deras arbetarbostäder. Fabrikens långvariga direktör och samhällets byggherre blev grundarens son Petter Forsström.

Kalksten fick man snart efter att produktionen hade inletts från Tytyri gruva. Exploateringen av Ojamo kalkgruva påbörjades 1925 och den fungerade som fabrikens huvudsakliga råämneskälla ända till 1960-talet. Kalkstenen transporterades till en början till fabriken med pråmar. Den smalspåriga järnvägen mellan Ojamo gruva och kalkverket blev klar 1928. Gruvan stängdes 1966, varefter järnvägen revs.

I anslutning till Virkby kalkverk grundades en cementfabrik 1915. Leveransen av den från Danmark beställda roterande cementugnen försenades p.g.a. världskriget och tillverkningen av cement kunde påbörjas först efter världskriget. Till följd av recessionen efter kriget byggdes och togs en andra cementugn i användning 1924. Byggnadsverksamheten återhämtade sig i Finland på 1920-talet, varför man ökade på cementproduktionen genom att 1929 bygga en cementugn av typen Unax. Laboratoriet och en andra ugn av Unax-typ färdigställdes 1938. Under kriget gick en betydande del av produktionen till befästningsändamål. Vid sidan av kalk och cement kompletterades bolagets tillverkningsprogram senare med kalksandstegel, Siporex-lättbetong, stenmaterial, fabriksbetong och betongprodukter.

Utvidgningen av kalk- och cementfabrikens produktion innebar ett större behov av arbetarbostäder. Förutom den egna byggnadsproduktionen sålde bolaget förmånliga egnahemshustomter och byggnadsmaterial åt arbetstagarna. Bolaget byggde självt gatorna, vägarna samt vatten- och avloppsnätet. Förutom bostadsbyggnader byggde bolaget för personalens bruk offentliga byggnader, bl.a. marthornas stuga (1923), brandstationen (1935), klubbhuset (1939-1947), en idrottsplan, en badinrättning och upprätthöll ett sjukhus i Kässä gård. Föreningshuset byggdes år 1920 ännu i trä, varefter bolaget började i byggnadsverksamheten utnyttja sina egna byggmaterial, kalksandstegel, betong och siporex-block.

Bolagets roll i utbyggandet av servicen på orten var betydande: det var med om att grunda den år 1927 startade Lojo verkstadsskola och den s.k. folkpark som fram till år 1940 iståndsattes i Pähkinäniemi. I folkparken byggdes förutom planteringar dessutom en restaurang, dansbana, idrottsplan och brygga. Fabriken medverkade på 1950-talet också i byggandet av Virkby kyrka, för befolkningstalet hade ökat genom koloniseringen av evakuerade från Karelen och cementfabrikens utvidgning. Kyrkan stod färdig 1953 och klockstapeln 1958.

Av fabrikens viktigaste byggnader planerade arkitekt Gösta Cajanus bl.a. huvudkontorets byggande i etapper på 1920- och 1930-talet, klubbhuset samt flera bostäder för direktörer och tjänstemän. Vilka personer som har planerat de äldsta industribyggnaderna är inte känt. På 1950-1960-talen planerades industribyggnader i Virkby av arkitekterna Ole och Bertel Gripenberg, ingenjörbyrå Hansson & Co och ingenjörbyrå Pentti Kaisla & Lars-Olav Sebbas. Byggnader planerades också av bolagets egen byggavdelning som inrättats på 1910-talet. Den bostadsbyggnad som uppfördes 1968 för kalkverkets högsta ledning planerades av arkitekterna Kaija och Heikki Siren.

Bolaget, som under 1900-talets förra hälft vuxit till ett storföretag inom tillverkning av stenbaserade byggnadsmaterial, utvidgades efter krigen genom företagsköp och som nya produkter tillkom bl.a. husvagnar och televisionsapparater. Flerbranschföretaget fick 1975 namnet Oy Lohja Ab. Bolaget fusionerades med Wärtsilä Ab 1990, och Metra Ab som uppkom som resultat av detta har avstått från Oy Lohja Ab:s branscher. Fabriken i Virkby stängdes 1994. I dag är flera små företag verksamma i kalkverkets utrymmen
 
Läs mer
Viktor Hoving, Lohjan Kalkkitehdas 1897-1950. Virkkala 1951.

Lohjan kalkkitehdas oy, 75 v Suomea rakentamassa. 1972.

Yrjö Kaukiainen, Lohjalaisten historia 2. Hämeenlinna
1980.

Torsti Salonen, Petter Forsström - legenda jo eläessään, 2001. www.kalkkipetteri.fi/historia.pdf (9.4.2008)

Virkkalan sementtitehtaan alueen rakennuskulttuuriselvitys. Tmi Lauri Putkonen. (Moniste) 28.1.2005.

Katariina Ockenström, Lohjan rakennetun ympäristön inventointiluettelo. 2007.

Katariina Ockenström, Virkkalan tehdasyhdyskunnan kaupunkikuvallinen inventointi 2008. (Moniste) 28.8.2008.
 
objektets element:  flervåningshus; begravningsplats; kyrka; övrig administrativ byggnad; övrig industribyggnad; gårdsplan; park; föreningshus; arbetarbostad;
omgivningens nuvarande karaktär:  tätort;
 
Kalkugnen vid Virkby kalkverk i Lojo. Mikko Härö 2007
Kalkugnen vid Virkby kalkverk i Lojo. Mikko Härö 2007.
Virkby kalkverk i Lojo. Mikko Härö 2007
Virkby kalkverk i Lojo. Mikko Härö 2007.
 Johanna Forsius 2007
Johanna Forsius 2007.
 
publicerat 22.12.2009
sänd respons om RKY-objektet
till början
 


© Museovirasto 2009