Museiverket

 SÖKALTERNATIV

objekt landskapsvis
 

KARTSÖK

landskapskarta Lappland Mellersta Österbotten Norra Österbotten Kajanaland Norra Karelen Södra Karelen Österbotten Norra Savolax Södra Savolax Kymmenedalen Mellersta Finland Södra Österbotten Päijänne-Tavastland Nyland - östra Egentliga Tavastland Nyland - västra Birkaland Satakunta Egentliga Finland
Sjundeå Nyland

Svidja slott och Sjundeå kyrka

Gå till Museiverkets karttjänst: Svidja slott och Sjundeå kyrka
Beskrivning
Svidja slott och Sjundeå kyrka utgör en betydelsefull helhet i landskapet, som avspeglar det nära förhållande som under medeltiden rådde mellan kyrkan och den världsliga makten och som kompletteras av Sjundeå prästgård på dess medeltida plats. De av sten byggda residensen Svidja och Qvidja i Pargas, vilka riksrådet Erik Fleming lät uppföra, hör till de äldsta parstugubyggnaderna i vårt land. Det byggnadsbestånd som berättar om hur man bodde på medeltiden eller 1500-talet har så gott som helt försvunnit i Finland, och endast ett halvdussin stenresidens byggda av de högättade Hornarna eller Flemingarna har bevarats som belägg på hur byggnads- och boendekulturen utvecklades under dessa århundraden. Svidja slotts nuvarande utseende från 1800-talets sista år är resultatet av en i vårt land sällsynt stilhistorisk restaurering i privat miljö.

Till Svidja slott på en ås öster om Kyrkån leder en trädallé. Huvudbyggnaden av gråsten är från 1540-talet. Herrgårdsslottets gårdsplan avgränsas av sido- och gårdsbyggnader och på dess södra sida finns en trädgård samt släktgravar. Gårdens driftscentrum är beläget norr om slottet; de gamla ekonomibyggnaderna grupperar sig på en sida till en öppen gård. På gårdsplanen finns en av sten och jord tillverkad miniatyrmodell av en stjärnformad fästning, som man antar att fältmarskalk Carl Henrik Wrangel har låtit uppföra för undervisningsändamål. På herrgårdens västra sida finns en ruin av en kvarn av sten från 1600-talet samt lämningar av en tillhörande dammbassäng.

Herrgårdsslottets nuvarande exteriör är från 1800-talets sista år, då dess ägare August Wrede sannolikt utgående från sina egna planer gav byggnaden ett senmedeltida utseende med torn, trappgavlar och spetsbågade fönster- och dörröppningar. Stugorna i bottenvåningen omvandlades till riddarsal och vapenhus med gotiska träpaneler och fönsterbågar samt stora öppna spisar. August Wredes om senmedeltiden erinrande inredning, med vilken man har velat betona Flemings lysande epok och byggnadens äldsta reminiscenser, är den enda i sitt slag i Finland.

I västra och östra ändan av den medeltida Sjundeå kyrkas rektangulära långhus finns en sparsam tegeldekor, sakristian och vapenhuset har rivits. Den vitkalkade nya sakristian finns i kyrkans östra ända. Huvudingången i västra fasaden är en empireportal. Mittskeppet i kyrksalen med tre skepp och fyra travéer har stjärnvalv och sidoskeppen kryssvalv. De fyrkantiga pelarna har avrundats och försetts med kapitäl. I valven finns kalkmålningar från sen medeltid. Dopfunten av kalksten, som hör till kyrkans mest värdefulla föremål, är från 1550 och har tillverkats av stenhuggaren Tomas Tomasson som ledde byggnadsarbetena på herrgården. Den av Kristoforos-statyn uppburna predikstolen som imiterar svart ebenholts och elfenben har tillverkats av åbosnickaren Mathias Reiman 1683. Förebilden för predikstolen var den predikstol som hade funnits i Åbo domkyrka, men förstörts i en brand några år tidigare.

Sjundeå gamla prästgård ligger på grund av medeltida ursprung nära kyrkan, omgiven att ett öppet åkerlandskap där Kyrkån och Pickala å flyter samman. En trädallé kantar infartsvägen till prästgården. Prästgården i två våningar omges av en frodig park.

Om traktens betydelse och långvariga bosättningshistoria vittnar invid kyrkan Skällbergets fornborg från järnåldern eller tidig medeltid. Västerut från det höga Krejansberget har man en vidsträckt utsikt över en typisk jordbruksbygd med bördiga slätter.
 
Historia
Sjundeås centrala delar fick fast bosättning redan på 1200-1300-talen. Sjundeå församling omnämns första gången i skriftliga källor 1417. Att församlingen grundades kan ha ett samband med den närbelägna stora herrgården, eller den har på ett eller annat sätt varit underställd moderkyrkan i Lojo. Mot slutet av medeltiden har den redan varit en självständig församling. Prästgården avskiljdes veterligen från Svidja slott i samband med att församlingen bildades. Den nuvarande huvudbyggnaden färdigställdes 1814-1817. Parken fick sin nuvarande utformning på 1800-talet.

Svidja nämns i källorna första gången 1420. Den första kända ägaren var Björn Ragvaldsson. Ätten Fleming blev ägare ca 1495. Riksrådet, lagman Erik Fleming lät 1541 kalla stenhuggaren Tomas Tomasson från Tallinn för att leda byggarbetena på Svidja slott. Bottenvåningen i det ovanpå en hög källarvåning byggda tvåvåningsslottet innehöll två stugor på vardera sidan om förmaket samt ett tornrum med trappa. Andra våningens ursprungliga rumsdisposition är inte känd, men också den torde ha haft två salar med förmak. Byggnadens fönsterbågar av kalksten och den öppna spisen samt vattenbassängen har tillverkats av Tomas Tomasson.

Hovmarskalk Esbjörn Reuterholm, som köpte herrgårdsslottet 1755, lät modernisera det gamla slottet som länge hade stått tomt och förfallit. Den övre våningen i gråsten revs och ersattes med en bostadsvåning av tegel som omfattade gavelsal, sidogång och ett antal rum. Arbetena leddes av murarmästaren Samuel Berner från Åbo, och herrgården stod färdig i mitten av 1760-talet. Herrgården fick sitt nuvarande utseende vid den stilhistoriska restaurering som August Wrede planerade och lät utföra i slutet av 1800-talet.

Släkten Wredes period som ägare upphörde med en konkurs 1933, varvid staten utnyttjade sin förköpsrätt och överlät Svidja till Krigsinvalidernas Brödraförbund. På gården, som fungerade som invalidhem, byggdes bostads- och ekonomibyggnader. Helsingfors universitet fick herrgården och dess byggnader i sin besittning 1975 och utnyttjade Svidja som undervisnings- och forskningsgård för lantbruket till år 2007. Helsingfors universitet restaurerade 1997-1999 herrgårdens huvudbyggnad och gårdsbyggnad enligt direktiv av Museiverket. Svidja ägdes av staten ända fram till år 2015.

Sjundeå kyrka är i likhet med många andra medeltida kyrkor byggd i flera omgångar. Dess äldsta del har varit den sedermera rivna sakristian. Om långskeppets senare gjorda välvning vittnar det på vinden synliga igenmurade fönstret på norra väggen. Klockstapeln nordost om kyrkan har en bottenvåning från medeltiden, den ovanliggande trästapeln i tre våningar är från år 1729.

I kyrkans sakristia finns ett under 1700-talets senare hälft byggt gravkor, vars byggherre var Svidjas ägare Christian Reuterholm. Efter freden i Fredrikshamn tömde familjen Reuterholm koret och flyttade kistorna till Strängnäs domkyrka. Efter en brand 1823 revs sakristian och vapenhuset, kyrkans pelare avrundades och fönstren förstorades. Den nya sakristian inreddes i ätten Reuterholms gravkor som stod tomt. Valvmålningarna frilades och restaurerades 1937. Kyrkan renoverades 1968-1970 under ledning av arkitekt Lars Rejström och 2009 under ledning av arkitekt Esa Karhumaa.
 
Läs mer
August Wrede af Elimä, Kring Svidja och dess öden. Finsk tidskrift för vitterhet, vetenskap, konst och politik. CXXII. Helsingfors 1937.

A.W. Rancken, Sjundeå kyrka. Vördade minnen i nyländsk bygd. Ekenäs 1950.

Alf Brenner, Sjundeå sockens historia I-II. Hangö 1953, 1955.

Martti Favorin, Siuntion historia. Tammisaari 1986.

Tove Riska, Den helige Kristoffer som finländsk lutheran. Muistomerkki, kirjoituksia Antero Sinisalolle. Helsinki 1987.

C.J. Gardberg, Suomalaisia kartanoita. Keuruu 1989.

Suitian kartanolinna. Restaurointisuunnitelma 1991. Museovirasto, rakennushistorian osasto. Raportti 4:1992.

Markus Hiekkanen, The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. Suomen muinaismuistoyhdistyksen aikakauskirja 101. 1994.

Pia Kurki, Siuntion pappila. Historiallisten puutarhojen ja puistojen inventointi. Museovirasto. (Moniste) 1997.

Pirkko Kokkonen, Siuntion kulttuuriympäristöohjelma / Kulturmiljöprogrammet för Sjundeå. Suomen ympäristö 367. Ympäristöministeriö, alueidenkäytön osasto 1999.

Merja Härö ja Minna Piispanen, Suitian puisto ja puutarhat. Hortus fennicus, Suomen puutarhataide. Viherympäristöliitto & Suomen puutarhataiteen seura 2001.

Markus Hiekkanen, Suomen keskiajan kivikirkot. Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 1117. 2007.

Suitia, rakennushistoriallinen selvitys. Arkkitehtitoimisto Schulman Oy. Senaatti-kiinteistöt. (Moniste) 2008.
 
objektets element:  herrgård; klockstapel; kyrka; prästgård; park; väg;
omgivningens nuvarande karaktär:  agrart landskap;
 
Vy från Sjundeå kyrka mot Svidja slott. Hannu Vallas 1997
Vy från Sjundeå kyrka mot Svidja slott. Hannu Vallas 1997.
En allé leder genom odlingsmarkerna till Svidja slott. Hannu Vallas 1997
En allé leder genom odlingsmarkerna till Svidja slott. Hannu Vallas 1997.
Svidja slott. Soile Tirilä
Svidja slott. Soile Tirilä .
 
publicerat 22.12.2009
sänd respons om RKY-objektet
till början
 


© Museovirasto 2009