 |
KARTSÖK |
|
| Esbo | Nyland | |
Hagalund |
||
| Gå till Museiverkets karttjänst: Hagalund | ||
| Beskrivning | ||
| Hagalund är det mest omfattande och betydande exemplet i Finland på det nya idealet av förorter och bostäder som vann terräng efter andra världskriget och som tillämpades av den nya generationens arkitekter när de skapade moderna förorter med service och arbetsplatser. Trädgårdsstaden som började byggas på 1950-talet på före detta Hagalunds gårds marker är en luftig och varierande stadsdel av typ ”new town”. Hagalund är listad av den internationella organisationen DOCOMOMO som en betydande representant för modern finsk arkitektur mellan 1920-talet och 1970-talet.
Hagalund omfattar ett gemensamt centrum med kringliggande förorter som gränsas av grönområden. Till Hagalund räknas de områden som grundar sig på Heikki von Hertzens ursprungliga ideologi. Enligt den svarar en och samma arkitekt för varje delområde och husgrupp. Det stadsplanemässigt viktigaste draget är hänsynen till terrängen och naturmiljön samt öppna ängar och grönområden som breder ut sig ända till Björnviken. Bostadshusens gårdsområden gränsar direkt till de välvårdade grönområdena. Bland det högklassiga byggbeståndet finns landmärken, t.ex. centraltornet (Tapion torni) och Talltornet (Mäntytorni) som ritats av Aarne Ervi samt höghusen, de s.k. Fickpluntorna, av Viljo Revell. Utöver centrum samt östra, västra och nordliga förorten, vilka utgör en väsentlig del av bostadsfondens Hagalund, medräknas Hagalid, Solhöjden och Västerstranden som byggdes i den södra förorten på 1960-talet. Varje bostadsområde i Hagalund har eget köpcenter och skolor. De varierande bostadstyperna i området, flervåningshus, radhus, lamellhus, atriumhus, kedjehus och egnahemshus, är placerade mellan varandra i närheten av grönområden. Stadsplaneringen har gett många kända arkitekter en chans att experimentera fritt. Många av bostadshusen hör till de arkitektoniskt sett bästa representanterna för sin tid i hela landet. Hagalund har ett gemensamt centrum som består av kyrkan, skolan och simhallen invid bassängen samt ett hotell och ett nyare kultrucentrum. Symbolen för stadsdelens centrum är tornet i 13 våningar. De östra delarna av Hagalund förenas med centrum genom kyrkan vid Tapionraitti som är byggd av betongelement i form av en kubik. Kanslilokalerna i samband med kyrkan är placerade i en låg flygelbyggnad i änden av en bred förbindelsegång. Klubblokaler och församlingssal gränsas vardera av atrier med glasväggar. Bredvid kyrkan finns hus som ursprungligen var avsedda som tjänstebostäder för kyrkoherden, kaplanen och gårdskarlen-vaktmästaren. Av de tidigare markerna som tillhört Hagalund gård har åkrarna bevarats som grönområden och dessutom finns där fasta förskansningar som byggts av ryssar under första världskriget. I synnerhet två skyddsrum (XXXVII:6 och 12 samt XXXIII:7) med pyramidliknande väggar är unika element i försvarslinjen. Vägnätet i Hagalund följer delvis de gamla kanonvägarna som tillhört befästningen. |
||
| Historia | ||
| Hagalund byggdes efter andra världskriget då Helsingforsregionen led av svår bostadsbrist. De stora åldersklasserna och flyttrörelsen till huvudstaden förutsatte en målmedveten bostadspolitik. Bostadsområdena i centrum och i synnerhet deras gårdsområden ansågs vara dystra och skadliga för barn. Förebilden för Hagalund var en howardiansk trädgårdsstad varav Trä-Kottby ansågs vara ett lyckat exempel. Vid planeringen av bostadsområdena i Hagalund ansågs det vara viktigt att beakta familjernas och barnens behov. Egnahemshus och radhus prioriterades framför andra lägenhetstyper. Hagalund som helhet är en tillämpning av ”new town”-idén som varit den viktigaste förebilden och modellen för stadsbyggandet efter kriget.
Hagalund gård bildades under första hälften av 1800-talet när Otnäs gård delades i ett arvskifte. Åkrarna som ligger i nuvarande Hagalund och särskilt de skogbeklädda kullarna befästes under första världskriget av ryssarna. Försvarsposterna i Hagalund bildade en del av en mer omfattande försvarslinje kring fästningen Sveaborg. Otto-Ivar Meurman planlade Hagalunds marker för första gången på privat uppdrag 1945–1946. Huvuddelen av Hagalunds gårds marker övergick i Väestöliittos (Befolkningsförbundet) ägo år 1951. År 1953 började man bygga ett bostadsområde kallat Hagalund under ledning av en bostadsfond (Asuntosäätiö) som grundats av sex frivilliga organisationer. Heikki von Hertzen, som var ordförande i bostadsfondens styrelse, hade nyckelrollen både vid planeringen och vid genomförandet av trädgårdsstaden Hagalund. Bostadsfonden införde betydande ändringar i Meurmans stadsplan som ökade byggnadseffektiviteten. Planeringen övergick till en arkitektgrupp under ledning av Aarne Ervi. Varje medlem i gruppen planerade en del av området, inklusive byggnader. Bostadsfonden planerade Hagalund för 12 000 invånare. Egnahemshusen, radhusen och höghusen grupperades fritt och glest i kanterna av skog och berg. Området indelades i fyra delar med omfattande grönområden. Bostadshusen ritades av landets främsta arkitekter som Aulis Blomstedt, Aarne Ervi, Jorma Järvi, Viljo Revell, Kaija och Heikki Siren samt Markus Tavio. En stor del av Hagalund byggdes med hjälp av Aravalån och området var föregångare i fråga om Aravafinansierad gårds- och parkplanering. Bostadsfondens del av Tapiola byggdes i etapper. Först byggdes den östra förorten som i huvudsak färdigställdes 1953–1957, dels på basis av Meurmans byggnadsplan med trädgårdsstad som mål. Till arkitekter kallades Aarne Ervi, Viljo Revell, Aulis Blomstedt och Markus Tavio. Ervi hade en central roll i planen. Han och bl.a. Revell ville utnyttja de möjligheter som den moderna serie- och elementproduktionen kunde erbjuda. Därtill medverkade en landskapsplanerare, svensken Nils Orrento. I andra skedet 1953–1961 byggdes den västra förorten som bildar enhetliga gatulinjer i den kuperade terrängen samt hus med olika lägenhetstyper. Den tredje, norra förorten ritades av arkitekt Pentti Ahola och byggdes på 1960-talet. Där har stadsplanen redan fått en mer rätvinklig form. Området söder om centrum byggdes på en före detta äng under 1960-talet, delvis enligt byggnadsfirmornas teorier om områdesbyggande och betongelementteknik. I den södra förorten byggdes enskilda stadsplansenliga husgrupper ritade av arkitekt Pentti Ahola i Hakalehto (Hagalund) som byggdes av byggnadsfirman Haka. En del husgrupper ritades av arkitekterna Raili och Reima Pietilä för Solhöjden som byggdes av Bostadsfonden. En tävling ordnades år 1954 om planen för Hagalunds centrum. Vinnare var arkitekt Aarne Ervi. På platsen av en gammal grustäkt byggdes en stor bassäng (1962) och kring den placerades kyrka och skola. I närheten av bassängen byggdes också en simhall (1965), köpcentret Heikintori (1968) och ett hotell (1974). Som symbol för stadsdelens centrum byggdes 1961 ett torn i 13 våningar med flygelbyggnad efter ritningar av Ervi. År 1989 färdigställdes Esbo kulturcentrum efter ritningar av arkitekt Arto Sipinen. Hagalunds kyrka är ritad av arkitekt Aarno Ruusuvuori och grundar sig på det vinnande bidraget i en tävling som hölls för inbjudna arkitekter år 1961. Enligt arkitekten är idén att ta tillvara de element i landskapet och stadsplanen som bl.a. dikterade att kyrkan inte kunde ha en lika framträdande roll som de ljusa tornmassorna i centrum av Hagalund. För kyrkans struktur svarade Ingenjörsbyrå Bertel Ekengren. Kontorsflygeln byggdes ut 1992. År 1964 färdigställdes förlaget Oy Weilin & Göös tryckeri som på ett konstruktivt och gediget sätt fick sin plats i landskapet enligt ritningar av Aarno Ruusuvuori. Numera är industrilokalerna säte bl.a. för museer. Senare har affärscentret i Hagalund byggts ut i betydande omfattning med nya affärs- och kontorsbyggnader som avviker från det ursprungliga Hagalund. |
||
| Läs mer | ||
| Heikki von Hertzen, Koti vaiko kasarmi lapsillemme. Asunnontarvitsijoiden näkökohtia asunto- ja asemakaava kysymyksissä. Väestöliiton julkaisuja n:o15. Porvoo 1946.
Nils Erik Wickberg, Suomen rakennustaidetta. Helsinki 1959. Arkkitehti 1-2/1956, 10-11/1959, 10-11/1960, 12/1961, 5/1962, 7-8/1963, 9-10/1966. Heikki von Hertzen, Hur Tapiola har skapats. 1965. Suomi rakentaa 4. Rakennustaiteen museo 1970. Leo Aarnio, Tapiola, puutarhakaupunki. Terra 84:3. 1972. Eeva Eskola, Vanha Hagalund. Tapiola 1972. Vilhelm Helander ja Simo Rista, Suomalainen rakennustaide. 1989. Otto-Iivari Meurman ja Maarit Huovinen, 99 vuotta Mörrin muistelmia. Helsinki 1989. Erkki Härö, Espoon rakennuskulttuuri ja kulttuurimaisema. Espoon kaupunginmuseo. Toinen tarkistettu painos. Hanko 1991. Kansallismaisema. Ympäristöministeriö. Alueiden käytön osasto. Helsinki 1993. Do.co.mo.mo. Modernismin merkkiteoksia Suomen arkkitehtuurissa. Alvar Aalto Akatemia, docomomo Suomi-Finland ry, Suomen rakennustaiteen museo. Helsinki 2002. Tapiola huomenna. Tapiolan tulevaisuustyöryhmän raportti, Espoon kaupunkisuunnittelukeskus 2003. Timo Tuomi (toim.), Tapiola. Elämää ja arkkitehtuuria. Rakennustieto 2003. Timo Tuomi, Kaupunkikuvan muutokset. SKS 2005. Juhana Lahti, Arkkitehti Aarne Ervin moderni kaupunkisuunnittelu pääkaupunkiseudulla. Taidehistoriallisia tutkimuksia 34, 2006. Suomen rakennustaiteen museon www-sivut http://www.mfa.fi/tapiola, Päivi Lukkarinen, Tapiolan puutarhakaupunki. (12.5.2009). |
||
| objektets element: flervåningshus; planerat område; butiks- och affärsbyggnad; kyrka; övrig kulturbyggnad; idrottsbyggnad; | ||
| omgivningens nuvarande karaktär: tätort; | ||
Esbo kulturcentrum. Juppiter9 2017. |
Centraltornet i Hagalund sett från båthamnen i Björnviken. Maire Mattinen . |
Flervåningshus med gårdsområde i Hagalund. Soile Tirilä 2000. |
| publicerat 22.12.2009 | ||
| sänd respons om RKY-objektet | ||
| till början | ||
SÖKALTERNATIV