 |
KARTSÖK |
|
| Helsingfors | Nyland | |
Brunnsparken |
||
| Gå till Museiverkets karttjänst: Brunnsparken | ||
| Beskrivning | ||
| Brunnsparken i den sydligaste spetsen av Helsingforsudden är en park som tillhörde brunns- och badanstalten och anlades enligt utländska förebilder på 1830-talet för stadens societet. I slutet av 1800-talet förvandlades området till en representativ allmän stadspark. Brunnshuset är en av stadens äldsta restauranger som fortfarande används för sitt ursprungliga ändamål. Öster om parken ligger en villastadsdel som uppstod samtidigt som badanstalten och där finns bl.a. Cygnaeusgalleriet som öppnades 1882 och som är landets äldsta konstmuseum. Där har också många ambassader sina residens.
De första allmänna parkerna i Helsingfors är Esplanaden och Kajsaniemi, som baserar sig på en stadsplan. Den tredje, Brunnsparken, är anlagd av en privatägd badanstalt och var ursprungligen en sluten park avsedd för stadens elit. Den stora parken var planerad för hälsosamma promenader i frisk havsluft och bl.a. den dominerande huvudaxeln med fyra leder, nuvarande Stora Allén, vittnar fortfarande om de stora resurser som bad- och brunnshusbolaget satsade för ändamålet. Badanstalten i södra änden vid stranden var ritad av arkitekt C.L. Engel och har inte bevarats. Däremot finns båtbryggan som låg utanför den fortfarande kvar på samma plats. Invid platsen för den forna badanstalten finns kafé Ursula som haft en föregångare redan på 1950-talet. I den sydligaste spetsen av Brunnsparksstranden finns en liten byggnad från 1904. Den är landets näst äldsta mareograf som mäter variationer i havsvattenståndet och vattnets salthalt. Längs med huvudgången mitt i parken finns restaurangen, Brunnshuset, som är ritad av Engel och som utbyggts ett flertal gånger. Öster om parken ligger en villastadsdel som uppstått samtidigt som badanstalten och där husen är placerade mitt på tomterna längs slingrande små gator. Området har bevarat sin karaktär av en enhetlig, grön och högklassig villamiljö. Där finns fortfarande villor som härstammar från badanstaltens tid, såsom Villa Kleineh och stenslottet Kalliolinna. Invid Kalliolinna står professorn och konstmecenaten Fredrik Cygnaeus villa (J.W. Mieritz 1869). Cygnaeus testamenterade villan och konstsamlingen till Finlands folk och den har varit öppen för allmänheten sedan 1882. Cygnaei galleri är en del av Finlands nationalmuseum. Villan, som är ritad av A. Boman (1874), tjänade som marskalken, friherren C.G. Mannerheims bostad från 1924 till 1951 och har sedan dess varit ett museum som presenterar Mannerheims liv och Finlands historia. Villaområdets struktur och karaktär har bevarats trots att byggbeståndet blivit tätare. Brunnsparken blev på 1900-talet Helsingfors diplomatstadsdel. |
||
| Historia | ||
| Havsbadanstalter var i början av 1800-talet populära ställen för hälsovård. På kommerserådet Henrik Borgströms initiativ inrättades 1834 efter utländska förebilder Ulrikasborgs bad- och brunnsinrättning, som arrenderade stadens sydligaste näs för 50 år. Självaste kejsaren Nikolai I tecknade aktier i bolaget. Badinrättningen anlitades mest av det egna landets ståndspersoner och den ryska aristokratin. Glansperioden inföll på 1840- och 1850-talen, då societeten från S:t Petersburg semestrade i Helsingfors sedan kejsaren Nikolai I förbjudit resor till badorter i Mellaneuropa.
Badhusparken med sina slingrande promenadstråk, planteringar och dammar genomfördes av den tyske trädgårdsmästaren C. Helm. Arkitekt C.L. Engel ritade badinrättningen (1836) vid stranden i södra änden av parkaxeln och brunnshuset vid parkaxeln (1838). På stranden byggdes badhus för dem som ville ta sig ett dopp i havet. Framför badanstalten anlades en brygga. Ångbåtsförbindelse fanns mellan stadens centrum och badanstalten. Badanstalten förstördes i bombningarna under andra världskriget. Brunnshuset ändrades och utbyggdes från 1860-talet efter ritningar av ett flertal arkitekter, bl.a. Theodor Höjer som 1897 utarbetade ritningar för ändringsarbeten och tillbyggnad. Restaurangen har varit öppen året runt sedan 1858. Södra delen av stadsudden användes av militärförvaltningen med undantag av badinrättningen och observatoriet från början av 1800-talet. Den permanenta bosättningen började när badinrättningsbolaget för att finansiera sin verksamhet arrenderade villatomter från den östra och västra delen av Brunnsparken till byggherrar. Villorna skulle stå till badgästernas förfogande, vara vackert byggda och omringade av planteringar. Till att börja med styckades 17 tomter för villaområdet. Av de åtta första villorna har två bevarats: Kleineh (C.A. Edelfelt 1838–1839) och Kalliolinna (E.B. Lohrmann 1842–1844). Från 1800-talet har ett tiotal hus bevarats. Koleraepidemierna 1848–1849 och 1853 skrämde bort badgästerna. När reseförbudet för ryssar till Mellaneuropa hävdes och Krimkriget bröt ut minskade antalet resenärer till Helsingfors. Badanstalten vid havet började så småningom förfalla. När arrendeavtalet löpt ut 1886 fick staden parkområdet och dess byggnader i sin besittning. Villatomterna i östra delen av parken såldes till hyresgästerna. Den förfallna parken iståndsattes och förvandlades från ett slutet rekreationsområde för ståndspersoner till en allmän stadspark. För parkplaneringen svarade trädgårdsarkitekten S. Lindh från Stockholm. Svante Olsson, som 1889 hade utsetts till Helsingfors första stadsträdgårdsmästare, förnyade parken, som sedan 1913 inte har genomgått några större förändringar. Bengt Schalin som verkade som stadsträdgårdsmästare 1946–1957 berikade Brunnsparken med nya växtarter. Under bombningarna i fortsättningskriget förstördes en del av byggnaderna i parken, villorna i västra delen revs och tomterna anslöts till parken. På 1940-talet anlades Ehrenströmsvägen som på ett avgörande sätt förändrade parkens och villaområdets karaktär genom att skära av den direkta kontakten till havsstranden. Merparten av byggbeståndet i Brunnsparken uppfördes på 1900-talet och många av dem för utländska ambassader. Ursas observatorium på det högsta berget i parken ritades av arkitekt Martti Välikangas 1926. Bastionsdelen intill observatoriet är ett minne från Krimkriget. I parken ordnades 1876 Finlands första allmänna konst- och industriutställning. I slutet av 1800-talet inspirerade finskhetsidealen till fosterländska fester och Brunnsparken har en etablerad roll i studenternas första maj-festande och andra allmänna sammankomster. |
||
| Läs mer | ||
| Päiviö Tommila, Helsinki kylpyläkaupunkina 1830-1850-luvuilla. Huhmari 1982.
Maunu Häyrynen, Maisemapuistosta reformipuistoon. Helsingin kaupunkipuistot ja puistopolitiikka 1880-luvulta 1930-luvulle. Entisaikain Helsinki XIV. Helsinki-Seura. Helsinki 1994. Ismo Häkkinen, Itäisen Kaivopuiston maisemallinen tutkimus, kunnostus- ja hoitosuunnitelma. Teknillinen korkeakoulu/Maisema-arkkitehtuuri. Helsinki 1997. Maunu Häyrynen (toim.), Hortus Fennicus: Suomen puutarhataide. Helsinki 2001. Tommi Lindh, Hanna Nevanlinna, Kaivopuiston kaupunginosan inventointi. Helsingin kaupunginmuseon tutkimuksia ja raportteja 1/2002. Mikko-Olavi Seppälä, Sauli Seppälä, Taneli Eskola, Martti Helminen, Maunu Häyrynen, Kaivopuisto. Helsinki-Seura 2008. |
||
| objektets element: bostadshus i stad; hem för märkesperson; museum; park; | ||
| omgivningens nuvarande karaktär: stad; | ||
Brunnshuset. Jarkko Sinisalo 1986. |
Huvudaxeln Stora Allén Wiki Loves Monuments, CC BY-SA 4.0 Marit Henriksson 2018. |
Ursas observatorium i Brunnsparken. Wiki Loves Monuments, CC BY-SA 4.0 Marit Henriksson 2018. |
| publicerat 22.12.2009 | ||
| sänd respons om RKY-objektet | ||
| till början | ||
SÖKALTERNATIV