 |
KARTSÖK |
|
| Helsingfors | Nyland | |
Sandudds begravningsplatser |
||
| Gå till Museiverkets karttjänst: Sandudds begravningsplatser | ||
| Beskrivning | ||
| En omfattande och enastående helhet av begravningsplatser som tillhör olika religiösa samfund breder ut sig över Lappviken, Sandudd och Edesviken. Begravningsplatserna återspeglar Helsingfors utveckling som stad samt utvecklingen av idealet för begravningsplatser, minnesmärken och parkplanering från början av 1800-talet fram till våra dagar. Sandudds evangelisk-lutherska begravningsplats betraktas som det främsta i landet där framstående personer inom vetenskap, konst, kultur och ekonomi begravts genom tiderna.
Lappvikens begravningsplats utgör Sandudds gravgårdards södra del. Där finns tre begravningsplatser bredvid varandra, ortodoxa, islamiska och judiska, som alla anlagts under första delen av 1800-talet på grund av det stora antalet soldater av olika nationaliteter som tjänstgjorde på fästningen Sveaborg. Den äldsta av dessa är ortodoxa begravningsplatsen där bl.a. befälhavare från Sveaborg samt medlemmar av ortodoxa församlingen är begravda. Väster om Lappvikens ortodoxa begravningsplats ligger Finska gardets och Islamförsamlingens begravningsplatser samt gamla judiska begravningsplatsen. Evangelisk-lutherska begravningsplatsen är den äldsta i Helsingfors som fortfarande används. Den omfattar närmare 30 hektar och har anlagts i tre etapper. Äldsta delen, s.k. Lappvikens begravningsplats, där gravarna är nära varandra, ligger strax norr om ortodoxa begravningsplatsen och härstammar från början av 1800-talet. Näst äldst är det s.k. nya området som sträcker sig från Lappvikens strand till Sanduddsgatan och vars konstnärligt rika trädgårdsmiljö sprider sig på bägge sidor av vägen, "Stora gången”, som korsar området i mitten. Den yngsta delen är Sanduddsområdet i spetsen av udden. Den är anlagd på 1930-talet i fransk trädgårdsstil. Där finns också hjältegravarna och i ändan av den gamla mittgången ett gravkapell med kolumbarium. Sandudds evangelisk-lutherska begravningsplats har så småningom vuxit till sin nuvarande form och nya gravkvarter har planerats och tagits i bruk alltefter behov. Utseendet hos kvarteren som anlagts vid olika tidevarv är påverkade dels av praktiska synpunkter som gäller gravsättning, dels av arkitektoniska och konstnärliga strävanden. Gravvårdarna återspeglar gravkulturen och dess utveckling. Många gravar pryds av konstverk, försänkta reliefer eller statyer. Till exempel på Zacharias Topelius gravvård står en ängel formgiven av Walter Runeberg. I den äldsta delen av Lappvikens begravningsplats ligger Konstnärsbacken där bl.a. Alvar Aalto, Akseli Gallen-Kallela och Mika Waltari är begravda. Bland annat är alla republikens presidenter begravda på Sandudd, med undantag av P.E Svinhufvud och Kyösti Kallio. Hjältegravsområdet för offer av de senaste krigen är det största i Finland i sitt slag. Bland offentliga monument på begravningsplatsen kan nämnas Hjältekorset av Wäinö Aaltonen. Hyllningsceremonier genomförs ibland vid hjältegravarna och överbefälhavaren marskalk Mannerheims grav. Vid Edesviken på norra sidan av Sanduddsgatan finns ett komprimerat begravningsområde med evangelisk-lutherska urnlunden, Nya judiska begravningsplatsen, privata ortodoxa S:t Nikolausförsamlings begravningsplats samt kapellet med kolumbarium som sköts av Krematoriestiftelsen. Ortodoxa militära begravningsplatsen som anlades i början av 1800-talet för de ryska soldaterna i landet har varit i bruk vid Edesviken fram till dess att Finland blev självständigt. Gravvårdarna finns på ett område som i dag utgör en öppen park. |
||
| Historia | ||
| Innan begravningsplatserna anlades på Sandudd begravdes de döda från fästningen Sveaborg på den ryska militära begravningsplatsen som funnits vid Bulevarden sedan år 1809 och använts till mitten av 1810-talet.
De olika trossamfundens begravningsplatser som ligger bredvid varandra i Lappviken hör till de äldsta på Sandudd och har ursprungligen anlagts för Sveaborgs behov. Ortodoxa begravningsplatsen som togs i bruk år 1815 anlades för officerare och befälhavare samt för ortodoxa präster och civila. Helsingfors ortodoxa församling grundades år 1827. Militärer från Sveaborg begravdes på östra sidan och församlingsmedlemmarna på västra sidan. På begravningsplatsen uppfördes ett kapell helgat till Profeten Elias (1851) och senare, efter ritningar av arkitekt Ivan Kurdjavtsev, en kyrka till Profeten Elias (1954). På västra sidan av Lappvikens ortodoxa begravningsplats anlades år 1833 en evangelisk-luthersk begravningsplats för ryska arméns finska trupper. Efter att Gardets församling lagts ned år 1914 började man på området begrava avlidna församlingsmedlemmar samt medlemmar av jägarrörelsen. Islamiska begravningsplatsen intill anlades på 1830-talet för tatarer av turkiskt ursprung som tjänstgjort på Sveaborg. Officiellt togs islamiska begravningsplatsen i bruk år 1871. Efter att religionsfrihetslagen trätt i kraft år 1922 grundade muslimerna år 1925 en islamisk församling och begravningsplatsen används av det turkbesläktade tatarsamfundet. Invid islamiska begravningsplatsen ligger gamla judiska begravningsplatsen som anlades för Sveaborgs judar. Ortodoxa, både manskap och lägre officerare, begravdes separat på en militär begravningsplats som anlagts 1826 på stranden vid Edesviken. Begravningsplatsen hade överlåtits att tjäna ryska militärer och Tölö krigssjukhus och var i bruk fram till de första åren av Finlands självständighet. Helsingfors magistrat överlät år 1828 en begravningsplats bredvid den ortodoxa begravningsplatsen”till härvarande bekännare av den kristna lutherska tron”. Begravningsplatsen ersatte dåvarande Kampens begravningsplats som ligger i nuvarande Gamla kyrkans park. Kapellet som färdigställdes år 1872 i Lappviken är ritat av arkitekt Theodor Höijer. Det tegelbyggda vaktmästarhuset (Höijer) vid Mechelingatan stod färdigt år 1901 och en utbyggnad förverkligades år 1916 (arkitekt Waldemar Aspelin). År 1858 överlät magistraten ett område vid Lappvikens norra strand för en utvidgning av evangelisk-lutherska begravningsplatsen. Nya begravningsplatsen invigdes år 1864 och de första jordfästningarna ägde rum där år 1866 varvid begravningsplatsen, som ställvis anlagts på en bar strandklippa, var färdig. På nya begravningsplatsen begravdes i rader fram till slutet av 1870-talet huvudsakligen stadsbor som avlidit i fattighus och på sjukhus. Den välbärgade delen av befolkningen började begrava sina avlidna där under 1880-talet. Nya judiska begravningsplatsen i närheten av ryska militära begravningsplatsen i Edesviken överläts år 1895 till ”välgörenhetssällskapet för frälsta och saliga judar”. Helsingfors judiska församling registrerades som ett religiöst samfund år 1918. År 1889 grundades Likbränningsföreningen i Finland och landets första krematorium färdigställdes år 1926 på norra sidan av Sandudds begravningsplats på en tomt som föreningen arrenderat år 1915. Invid kapellet som är ritat av arkitekt Bertel Liljeqvist anlades ett kolumbarium. När stadens befolkning ökade anhöll evangelisk-lutherska kyrkofullmäktige år 1929 om mera mark av staden från området mellan Nya begravningsplatsen och Edesviken. Arbetet på tilläggsområdet på 6 hektar inleddes år 1930 enligt ritningar av arkitekt Albert Nyberg. I arbetet deltog även trädgårdsarkitekt Paul Olsson som också hade utarbetat den tidigare trädgårdsplanen från år 1902. Berg bröts och användes som material till den ställvis tio meter höga muren kring området. Som fyllnadsjord på insidan användes sand som togs ur havsbottnen utanför Rönnskär. Sanduddsområdet invigdes år 1931 och kapellet efter ritningar av arkitekt Albert Nyberg år 1933. Servicebyggnaden är ritad av arkitekt Erkki Heloma och blev färdig år 1967. Ansvarig planerare av hjältegravsområdet var arkitekt Arvo Muroma och efter honom arkitekt Matti Siitonen. I hjältegravarna begravdes 3 164 finländska och 121 tyska soldater. Runt hjältegravsområdet går de Saknades mur där 734 försvunnas eller på fältet kvarblivnas namn ristats in. Den privata ortodoxa församlingens begravningsplats i Edesviken togs i bruk år 1934. Urnlunden togs i bruk år 1949 och är planerad av Ola Mannström som var begravningsplatsinspektör i Helsingfors. |
||
| Läs mer | ||
| Ernst Nordström, Taidetta Helsingin hautausmaalla. Helsinki 1940.
Esa Santakari. Helsingin seurakuntien hautausmaat ja hautauskäytäntö. Kehityksen kärjessä usein vähän jäljessä. Helsingin evankelisluterilaiset seurakunnat 1906-1980. Helsingin ev.-lut. seurakuntien seurakuntayhtymä. Helsinki 1980. Marja Pehkonen, Epitafium unohdetuille vainajille. Kuolleitten kaupunki. Narinkka. Helsigin kaupunginmuseon vuosikirja 1988. Timo Kantonen, Hietaniemen hautausmaa kulttuurihistoriallisena ympäristönä. Selvitysmoniste 1993. Ranja Hautamäki, Hietaniemen hautausmaa. Hortus Fennicus, Suomen puutarhataide. Viherympäristöliitto & Suomen puutarhataiteen seura 2001. |
||
| objektets element: begravningsplats; park; begravningskapell; | ||
| omgivningens nuvarande karaktär: stad; | ||
Ortodoxa begravningsplatsens kyrka till Profeten Elias. Museovirasto Museiverket 2017. |
Gravmonument från 1800-talet på Sandudds begravningsplats. Saara Vilhunen 2007. |
Lappvikens kapell färdigställdes år 1872. Wiki Loves Monuments, CC BY-SA 4.0 Sami Väätänen 2018. |
| publicerat 22.12.2009 | ||
| sänd respons om RKY-objektet | ||
| till början | ||
SÖKALTERNATIV