suomeksi  till första sidan  om tjänsten  tyck till  zooma in   zooma ut  
SÖKALTERNATIV
 
välj kommun
objektets namn eller en del av namnet ?
 
objektets element
omgivningens nuvarande karaktär
 
KARTSÖK
objekt landskapsvis
Helsingfors Nyland
Sveaborg
Beskrivning
Sveaborg vid farleden till Helsingfors är en av världens stora sjöfästningar. Dess historia är nära sammanflätad med Helsingfors, Finlands och Östersjöns historia från 1700-talet till våra dagar. Fästningen har byggts under tidernas lopp av tre nationer, Sverige, Ryssland och Finland, och den har haft en roll i alla dessa länders försvar. Sveaborg är ett unikt militärarkitektoniskt monument och finns upptagen på Unescos världsarvslista som ett av objekten i Finland.

Fästningen Sveaborg har infattats i och anpassats till öns klippiga terräng. Helheten utgörs av befästningsverk som höjer sig ur den karga strandzonen och den innanför liggande stadsliknande bebyggelsen med stenhus, planerade öppna platser, parker och trähusområden. Kännetecknande för Sveaborg är befästningsmurarna i gråsten från 1700-talet av vilka det fortfarande finns kvar cirka åtta kilometer. Öarna omges på västra och södra sidan av en befästningszon av jordvallar och artilleribatterier. På Sveaborg finns nästan 300 historiska byggnader.

Gustavssvärd och Vargön byggdes i huvudsak 1748–1756 som slutna befästningsverk. De arkitektoniska höjdpunkterna är Kungsporten vid Gustavssvärd och Stora borggården på Vargön. Fästningens paradentré Kungsporten är landets förnämligaste barockportal och Stora borggården den främsta öppna platsen i barockstil. På borggården står också Augustin Ehrensvärds gravmonument. Torrdockan som byggdes på Vargön under andra hälften av 1700-talet har haft en central roll under fästningens historia och är en av milstolparna i teknikens historia. Mellan fästningsmurarna på Vargön ligger en park i engelsk stil, d.v.s. Pipers park, som anlades redan i slutet av 1700-talet.

På Stora Östersvartö finns bastioner och strandverk från slutet av 1700-talet, bostadskaserner, verkstads- och lagerområden samt en rad köpmanshus från ryska tiden kompletterade med nya bostadshus. På ön finns också Sveaborgs kyrka. Lilla Östersvartö är en sluten bastionfästning och inom den finns kaserner och f.d. sjukhusbyggnader. Den västra fronten från 1700-talet på Västersvartö införlivades under ryska tiden till en del av den förnyade befästningszonen. På 1700-talet utarbetades planer för öppna platser på ön. Av dessa förverkligades en del, bland annat de tre kasernbyggnaderna och bageriet.

Det historiska fästningsområdet innefattar dessutom öarna Stora Räntan, Långören, Borgmästargrunden, Lonnan och Kalvholmen samt i öst Skanslandet, Kungsholmen och Sandhamn.

På Sveaborg finns också byggnadsarv som anknyter till sjöfarten längs infartsleden till Helsingfors, såsom den i kyrktornet 1929 inbyggda flyg- och havsfyren.

Sveaborg är ett nationellt värdefullt landskapsområde och en väsentlig del av det maritima Helsingfors, som har klassificerats som ett av Finlands nationallandskap.
 
Historia
Sverige hade till följd av krigen mot Ryssland under 1700-talets förra hälft förlorat alla sina fästningar vid östgränsen. År 1747 beslutade riksdagen att, för ordnande av Finlands försvar, bygga två dubbelfästningar: en depåfästning och flottbas i Helsingfors och på öarna utanför samt en gränsfästning i Degerby och på den utanför belägna Svartholmen. Befästningsarbetena påbörjades 1748. Planeringsarbetet och ledningen av byggnadsarbetena uppdrogs åt överstelöjtnant Augustin Ehrensvärd.

Sveaborgs fästning byggdes på sex öar under tillämpning av bastionssystemet. Vid byggandet utnyttjades terrängens formationer. De logiutrymmen, magasin och verkstäder som byggdes utgjorde en del av försvarssystemet. Huvudfästningen utgjordes av Gustavssvärd, Vargön, Stora Östersvartö, Lilla Östersvartö och Västersvartö. Som yttre befästningar fungerade Långören och Skanslandet. Skeppsdockan på Sveaborg började byggas 1750. Fästningens första byggnadsskede avslutades 1788. Sveaborg blev på 1700-talet ett viktigt kulturellt centrum som hade stor inverkan på näringslivet och stenbyggnadstekniken i Helsingfors och i hela landet.

Sveaborg belägrades i Finska kriget och kapitulerade för Ryssland 1808, varefter fästningen blev en rysk garnison. I början av den ryska perioden byggdes på Stora Östersvartö det s.k. ryska garnisonskvarteret, och den ortodoxa kyrkan på ön färdigställdes 1854. Under Krimkriget 1855 bombarderades fästningen, och en stor del av byggbeståndet skadades svårt. Efter kriget började ryssarna befästa försvarslinjen på västra sidan av ön med jordvallar och tunga artilleribatterier. Befästningsarbetena genomfördes i etapper mellan 1850-talet och 1880-talet. Efter kriget byggdes också två stora kasernbyggnader av nyare typ, Strandkasernen och garnisonskasernen på Vargön. I slutet av ryska perioden byggdes ett sjukhus med flera byggnader på Lilla Östersvartö. Vid Varvsviken på Stora Östersvartö byggdes i början av 1900-talet en depå och ett verkstadsområde i rödtegel. Största delen av trähusen från ryska tiden förstördes, men det s.k. köpmanskvarteret på Stora Östersvartö finns kvar. Befästnings- och byggnadsplanerna för Västersvartö förverkligades endast delvis, och under den ryska tiden införlivades den västra fronten på ön till en del av den förnyade befästningszonen.

Efter självständighetsförklaringen övergick Sveaborg till försvarsmakten och blev en finsk garnison. År 1918 fick fästningen sitt nya finska namn, Suomenlinna (”Finlands borg”) i stället för Viapori. Efter medborgarkriget inrättades där huvudstadens största och långvarigaste fångläger. Sjökrigsskolan förlades i före detta sjukhuset på Lilla Västersvartö. Vargöns skeppsdocka var bas för finska ubåtsflottan och där fanns också en flygplansfabrik 1921–1936. Ortodoxa garnisonskyrkan byggdes om till en luthersk kyrka 1928. År 1973 övergick Sveaborg till en civil administration när området överläts av försvarsministeriet till undervisningsministeriet. Sveaborgs förvaltningsnämnd grundades och fick till uppgift att restaurera, underhålla och utveckla fästningen. Sveaborg upptogs på Unescos världsarvslista 1991.
 
Läs mer
Lars Pettersson, Suomenlinna arkkitehtuurin muistomerkkinä. Suomenlinna Sveaborg-Viapori. Toim. P. Silvasti. Helsinki 1968.

Reino Arimo, Suomen linnoittamisen historia 1918-1944. Helsinki 1981.

Suomenlinnan maiseman kunnostussuunnitelma. Helsinki 1982.

Olof af Hällström, Sveaborg, Viapori, Suomenlinna. The Island Fortress off Helsinki. Ryngstedt 1986.

Suomenlinnan rakennusten historia. Museoviraston rakennushistorian osaston julkaisuja 17. Suomenlinnan hoitokunta. Suomenlinnan käyttösuunnitelman liiteraportti C. Jyväskylä 1997.

C.J. Gardberg, Sveaborg - Suomenlinna. Helsinki 1998.

Ove Enqvist, Mikko Härö, Varuskunnasta maailmanperinnöksi. Suomenlinnaseura 1998.

Markus Manninen, Viapori, merilinnoitus ensimmäisessä maailmansodassa 1914-1918. Sotamuseo 2000.

http://www.helsinki.fi/hum/meh/merimerkit/
Väylien varsilta - Suomen historialliset merimerkit ja luotsipaikat. Verkkosivutuotanto Helsingin yliopisto, Merenkulkulaitos, Museovirasto, 2001.

Joachim Mickwitz, Jyrki Paaskoski, Itärajan vartijat, 1700-luku. Schildts 2005.

Reetta Amper, Heikki Lahdenmäki (toim.), Suomenlinnan kunnostus ja uusi käyttö. Suomenlinnan hoitokunta 2009.

Harri Nyman, Meriväylien rakennusperintö. Toim. Marja-Leena Ikkala. Museoviraston rakennushistorian osaston raportteja 21. Museovirasto 2009.
 
objektets element:  flervåningshus; kasern; butiks- och affärsbyggnad; kyrka; fästning; fyr; övrig industribyggnad; läroinrättning; småhamn; park; hamn; fängelse;
omgivningens nuvarande karaktär:  stad;
 
sänd respons om RKY-objektet
 
publicerat 22.12.2009
 
till början

Lilla Östersvartö.

Flygfotografi av Sveaborg, i bakgrunden Helsingfors.
 
Gå till Museiverkets karttjänst:
Sveaborg
 
© Museiverket 2009