Museiverket

 SÖKALTERNATIV

objekt landskapsvis
 

KARTSÖK

landskapskarta Lappland Mellersta Österbotten Norra Österbotten Kajanaland Norra Karelen Södra Karelen Österbotten Norra Savolax Södra Savolax Kymmenedalen Mellersta Finland Södra Österbotten Päijänne-Tavastland Nyland - östra Egentliga Tavastland Nyland - västra Birkaland Satakunta Egentliga Finland
Esbo Helsingfors Vanda

Fästningar från I världskriget i Helsingfors med omnejd

Gå till Museiverkets karttjänst: Fästningar från I världskriget i Helsingfors med omnejd
Beskrivning
En del av den försvarslinje som anlades till skydd för S:t Petersburg är sjöfästningen Sveaborg med tillhörande landfästning. Fästningarna utgör tillsammans en av de främsta befästa helheter som byggts under första världskriget. Befästningskedjan består av land- och marinbaser som omger Helsingfors och den ger en bra bild av befästningstekniken och dess utveckling under första världskriget. De välbevarade, typiska och sällsynta delarna och helheterna av befästningslinjen representerar olika faser, byggnadssätt, historiska epoker, befästningssystemets regionala omfattning och landskapsvärden.

Landfästningen omger Helsingfors i form av två halvcirklar i Vanda, Helsingfors och Esbo. Befästningsverken på landfronten ligger vanligtvis mitt i bosättningen.

Den första, glesa befästningskedjan på land ligger 6–7 kilometer från Helsingfors och består vanligen av jordvallar på höga områden. Det bäst bevarade exemplet är ett avsnitt i Västra Hertonäs på en ås invid Viks åkrar. Den andra och tredje befästningskedjan som ligger cirka 10–12 kilometer från centrum, är till sin form enhetligare och var på sin tid en modern kejda av försvarsanläggningar där baserna består av separata försvars-, underhålls- och artilleriställningar. Främsta linjens eldställningar och skyddsrum har grävts ner i marken eller sprängts in i berg och befästs med kvaderstensmurar eller betong. Förskansningarna bakom främsta linjen är kamouflerade.

Fasta befästningsverk i den yttersta försvarszonen finns på Svarta backen och i Västerkulla i Vanda samt i Stensböle, Jakobacka och Gårdsbacka i Helsingfors. Dessa militärbaser är välbevarade och ger en representativ bild av byggnadstekniken, utlokaliseringen (försvarsposter, skyddsvallar, taggtrådshinder, grottor, depåer och vägnät) samt av öppna skjutfält.

Enstaka välbevarade strukturer i Vanda är bl.a. försvarsposterna i Maratonparken, och i Helsingfors skyddsrummen och baserna i Magnuskärr samt artilleribatteriet i Kvarnbäcken. Bergrummen vid stridsställningarna i Ormusbacken är anlagda i slutskedet av kriget. I försvarsställningen på gårdstunet vid Domarby gård finns den enda bevarade täckta maskingevärsställningen samt två spaningsstationer och ett skyddsrum. Resterna av de täckta skyttegravarna i Gamlas är de enda i sitt slag.

Olika tidsperioder av vår försvarshistoria kan ses i Botby med både befästningsverk och en fornborg från tidig medeltid. I Smedjebacka finns både en representativ försvarsställning och konstruktioner från en luftvärnsstation från andra världskriget.

Befästningsverken på bergen i Mäkkylä och Vallberget i Esbo består av både typiska och mer sällsynta byggnadslösningar, eldstationer, kanonvägar och bergrum. På Kommendantsberget finns luftvärnsanläggningar från andra världskriget. På Vallberget finns bl.a. en oskadad spaningsstation och ett skyddsrum. På berget i Alberga finns sällsynta kaponjärer. Under inbördeskriget upptogs posterna av de röda som försvarade staden samt de avancerande tyskarna. Vid Björkövägen i Bredviken finns en befäst kulle med typiska förskansningar av kvadersten och betong. I Westend, den västligaste punkten av landfästningens yttersta zon, ligger de sällsynta och typiska befästningsverken på bergklintar.

Fortifikationer och försvarsposter som hörde till sjöfästningsgördeln finns kvar på öarna utanför Helsingfors. Försvarskedjan, som består av en inre och yttre linje, innefattar både äldre befästningsverk och försvarskonstruktioner av yngre datum. Till den inre zonen hör bl.a. Östra Rönnskär, Sveaborg, Skanslandet och Kungsholmen. Främsta linjen bildas utanför Helsingfors av Östra Villinge, Sandhamn, Mjölö, Torra Mjölö, Gråhara, Stora Enskär, Rysskär och i Esbo av Karlö.

Sjöfrontens fästning består av bryggor vågbrytare, kullerstensvägar, smal järnväg, artilleribatterier, strålkastarstationer, mätningstorn och depåer. Kasern- och boningshus finns kvar bl.a. på Rysskär, Stora Enskär och Karlö. Betongbatteriet innefattar bl.a. fyra kanoner i öppen ställning försedda med underjordiska ammunitionsförråd och skyddsrum. Många sjöfästningsobjekt är fortfarande militärområden.
 
Historia
Utvecklingen av det ryska försvaret, och i synnerhet försvaret av staden S:t Petersburg, mot hotet från Tyskland inleddes i början av 1900-talet. Bakgrunden var det förlorade kriget mot Japan där den ryska flottan nästan hade förintats. På grund av sakens brådskande natur och ekonomiska orsaker beslöt Ryssland att anlägga kustfästningar i Finska viken. Befästandet av Norra Östersjön och skärgården i Finska viken började dock inte förrän på 1910-talet. Strax före första världskriget bestod huvudfästningen av den s.k. Peter den stores sjöfästning mellan Tallinn, Porkala och Hangö samt kustbefästningar i ett flertal försvarslinjer i olika delar av skärgården.

En del av försvaret bestod av krigshamnen vid Kronbergsfjärden och Skatudden i Helsingfors, vars försvarsmateriel dock var mycket föråldrad. Sveaborg, som anlagts under svenska tiden, moderniserades och byggdes ut under första världskriget till en befästning som vara kapabel till sjö-, land- och luftförsvar.

Fästningen Sveaborg (Krepost Sveaborg) byggdes ut till yttre skärgården utanför Helsingfors. De egentliga försvarsanläggningarna placerades i en stor båge kring Sveaborg, ankarplatsen på Kronbergsfjärden och flottbasen på Skatudden. Beslut fattades om att skydda ryggsidan av krigshamnen mot fastlandet med skyddsposter som skulle anläggas runtomkring staden. Befästningsarbetena för sjöförsvaret inleddes på den yttersta zonens öar år 1914. Under kriget färdigställdes tungt beväpnade batterier i betong på Julholm, Karlö, Rysskär, Stora Enskär, Gråhara, Mjölö, Östra Villinge och Skataudden i Nordsjö. Den andra försvarslinjen bildades av de tidigare befästa öarna Drumsö, Melkö, Rönnskären, Stora Räntan, den centrala befästningen Sveaborg (Suomenlinna), Lonnan, Skanslandet, Kungsholmen, Notholmen och Kalvholmen.

De första fältbefästningarna på land började byggas år 1914. Befästningarna bildar två bågar från Lillhoplax till Vanda ås mynning och från Västra Hertonäs till Kasberget. Befästningslinjerna skulle hindra tyskarna från att komma för nära flottbasen.

Efter det första krigsåret ändrades planerna för landfästningarna på grund av krigserfarenhet, taktik och utvecklat artilleri. Den andra fasen av befästningsarbetena började 1915. Lätta befästningar i terrängen ersattes med bastanta andra och tredje zonens fasta förskansningar som byggdes på längre avstånd från Helsingfors. Betong började ersätta sten som huvudsakligt material.

Till följd av befästningsarbetena förvandlades Helsingfors under de följande åren till ett enormt arbetsläger. Posterna var utspridda på ett stort område och skyttegravarna placerades ofta på bergsluttningar, som dominerade terrängen. Omkring försvarsbaserna kalhöggs skogar för att åstadkomma öppna skjutfält. Arbetet pågick fram till år 1917 då de avbröts till följd av ryska revolutionen och därpå följande Finlands självständighetsförklaring och inbördeskrig. I främsta linjen av landfronten byggdes sammanlagt 36 fasta baser som bildade en bred halvcirkel från Esbo via Helsingfors till Vanda.

Efter Finlands självständighet spelade sjö- och landfästningen inte någon nämnvärd roll i finska inbördeskriget. Endast i Alberga och Brunakärr användes skyddsställningarna av de röda under strider i april 1918.

Senare användes landbefästningens bergrum som förråd, och förskansningar sprängdes för att utvinna metallskrot. Befästningar har förstörts i samband med att hus och trafikförbindelser byggts i huvudstadsregionen. Vissa fragment av befästningar finns kvar mitt bland bebyggelsen.

Befästningarna i sjöfronten övertogs vid självständigheten av försvarsmakten och en del användes år 1918 också som fångläger. Befästningarna på sjöfronten iståndsattes senare och de spelade ännu en viss roll i andra världskriget och även senare som en del av sjöförsvaret.

År 1971 klassificerades land- och sjöfästningarna som fasta fornminnen enligt fornminneslagen.
 
Läs mer
Kaj-Erik Löfgren, Helsingin maa- ja merilinnoitus. Sotahistoriallinen seura ja sotamuseo. Vuosikirja VIII. Helsinki 1974.

Ensimmäisen maailmansodan aikaiset linnoitukset Helsingissä. Suojeluluettelo. Museovirasto, rakennushistorian osasto. Julkaisu n:o 9 2/79. Helsinki 1980.

Reino Arimo, Suomen linnoittamisen historia 1918-1944. Helsinki 1981.

Sirkku Laine, Ensimmäisen maailmansodan aikainen maalinnoitus Helsingissä. Helsingin kaupungin rakennusviraston julkaisu 1996:3.

Sirkku Laine, Ensimmäisen maailmansodan aikainen maalinnoitus Espoossa. Espoon kaupungin tekninen keskus. Espoo 1998.

Markus Manninen, Viapori, merilinnoitus ensimmäisessä maailmansodassa 1914-1918. Sotamuseo 2000.

John Lagerstedt, Ensimmäisen maailmansodan aikaiset Vantaan Länsimäen linnoitukset. (Painamaton) Inventointikertomus 2003. Vantaan kaupunki Urban II ohjelma ja viheralueyksikkö Elävä kaupunki -hanke 2004.
 
objektets element:  kasern; fästning; lotsstation; fornlämning; småhamn;
omgivningens nuvarande karaktär:  stad; havsområde;
 
En korsu på Torra Mjölö. Ulla-Riitta Kauppi 1994
En korsu på Torra Mjölö. Ulla-Riitta Kauppi 1994.
Kanonvägen i Stensböle, Helsingfors. Ulla-Riitta Kauppi 1994
Kanonvägen i Stensböle, Helsingfors. Ulla-Riitta Kauppi 1994.
Skyttegravar i Alberga i Esbo. Ulla-Riitta Kauppi
Skyttegravar i Alberga i Esbo. Ulla-Riitta Kauppi .
 
publicerat 22.12.2009
sänd respons om RKY-objektet
till början
 


© Museovirasto 2009