 |
KARTSÖK |
|
| Helsingfors Tavastehus | ||
Olympiadbyggnaderna |
||
| Gå till Museiverkets karttjänst: Olympiadbyggnaderna | ||
| Beskrivning | |
| Idrottsbyggnaderna som byggdes för olympiaden i Helsingfors är också internationellt sett en välbevarad helhet av olympiadarkitektur. De ingår även i den internationella organisationen DOCOMOMOs urval av betydande modern finsk arkitektur. Olympiadbyggnaderna ligger på olika håll i Helsingfors och består såväl av tävlingsarenor med internationell standard som av mångsidiga idrotts- och rekreationsområden för vanliga helsingforsare. Den stramt hållna arkitekturen i den genom tiderna minsta olympiastaden är alltigenom enhetligt hållen. Byggnaderna präglas av likartade synliga betongkonstruktioner och av okonstlade stenytor som på fasaderna i allmänhet har målats vita. Idrottsbyggnadernas mångsidiga funktionalitet visar sig både under stora idrottsevenemang och i den dagliga fritidsverksamheten.
Den viktigaste av tävlingsplatserna, medelpunkten Olympiastadion, reser sig över de andra idrottsbyggnaderna i idrottsparken på Djurgården i Tölö. Det slanka, 72 meter höga tornet är en symbol för olympiaden och för finsk idrott, samtidigt som det är en symbol för huvudstaden. Byggnadens exteriör kännetecknas av det vita tornet och av åskådarläktaren med regelbundet placerade stödkonstruktioner i betong. Simstadion ligger nordost om Olympiastadion, mitt i en klippig naturpark. Finlands första utebassäng – en sommaroas för helsingforsarna – består av tre olika bassänger. Västra sidan av den svängda åskådarläktaren i armerad betong domineras av en arkadliknande, öppen pelarhall som sträcker sig över hela fasaden. Den röda kafébyggnaden avgränsar området i norr. Friluftsbassängen i Gumtäkt byggdes som övningsbassäng för tävlingarna. Tävlingshallen Kisahalli sydväst om Olympiastadion är en båghall som ursprungligen byggdes med tanke på mässor och utställningar och för stora publika evenemang. Ridhallen och stallen i Brunakärr ligger i Centralparken, norr om Dals ridfält. Den stilfulla båghallen omfattar såväl manege som idrottssalar. Roddstadion ligger på en udde som skjuter ut i Edesviken. På mållinjen för kanot- och roddbanorna finns en täckt åskådarläktare i betong. Bakom läktaren finns en klubbyggnad och ett båtskjul i trä. Velodromen är Finlands första lutande cykelbana och ligger i Kottby idrottspark. De former som banan kräver är byggda i betong och på banans sydvästra sida finns en täckt läktare med plats för 2000 personer. Tennispalatset i Kampen, i närheten av busstationen, har fått sitt namn av de fyra tennisbanorna som fanns under bågtaket. Numera finns här en biograf och ett museicentrum. I Kottby byggdes två bostadsområden för att inkvartera idrottarna under olympiaden. Norr om Forsbyvägen ligger Olympiabyn från 1940 och den nya Olympiabyn från 1952. Den förstnämnda är en ur finskt perspektiv tidig tolkning av ett modernistiskt bostadsområde. De tre- och fyra våningar höga ljusa bostadshusen ligger fritt i den kuperade terrängen och den naturliga parken. Mellan husen bildas öppna gårdar. Bostädernas ljusförhållanden och närhet till naturen är noggrant genomtänkta, liksom bottenplanerna. De enkla byggnaderna har en välavvägd arkitektur med lugna proportioner. Vid projekteringen av Olympiabyn från 1952 tog man lärdom av lösningar som under 1930-talet visat sig vara lyckade. I Otnäs i Esbo byggdes nio studentbostadshus som olympisk by för idrottare från de s.k. östblocksländerna samt en idrottshall (Otahalli) som övningshall för friidrott. Olympiaterminalen i Södra hamnen hör till byggprojekten under olympiaden 1952. Terminalen och hamnbyggnaden hänger samman med den mäktiga utvecklingen av arkitekturen i huvudstadens hamnar. I Tavastehus finns tävlingsplatser för modern femkamp. Vid en vacker sjö i Ahvenisto finns en friluftsbassäng, badhytter och en kafébyggnad. |
|
| Historia | |
| På 1930-talet förberedde sig Finland på att ordna olympiska spel och ta emot idrottare och publik från alla världens hörn. Idrottsarenor och olika byggnader för inkvartering och trafik började byggas. Olympiaden motiverade en modernisering av hela staden. Våren 1940 inställdes olympiaden på grund av kriget. År 1952 ordnades däremot sommarolympiaden. Idrottsbyggnaderna från 1930-talet kunde användas för spelen, ofta med något utbyggda åskådarläktare.
De internationella kraven på idrottsgrenarna dikterar projekteringen av tävlingsplatserna under en olympiad. Förutom banorna, bassängerna och planerna behövs byggnader som betjänar idrottarna, servicefunktionerna, personalen samt publiken och medierna. Tävlingsplatserna skall ligga väl till i förhållande till trafik och inkvartering. I Helsingfors var det ändamålsenligt att placera olympiabyggnaderna på olika håll i staden, i parker som var reserverade för idrott och i Centralparken. Förutom att man följde kraven som de olika grenarna ställde undersökte man möjligheterna att använda anläggningarna mångsidigt, inte enbart för idrott utan också för konditionsträning och fritidsverksamhet för stadsbor. Den rådande arbets- och stadskulturen såg det som en samhällelig plikt att bygga idrottsanläggningarna. I arkitekttävlingen om Olympiastadion 1933 sades det att ”Stadion skall få en arkitektonisk utformning som motsvarar dess värdighet som hela landets idrottscentrum”. Man ville att Stadion skulle bli både en idrottsarena och en plats för folkfester. Den tävlingen som begicks i två faser vanns av arkitekterna Toivo Jäntti och Yrjö Lindegren. Konstruktionerna projekterades av diplomingenjör Uuno Varjo. Terrängarbetena inleddes 1934, och Stadion invigdes 1938. Då var den östra åskådarläktaren ännu inte färdig. När Tokio 1938 avstod från att ordna olympiaden som skulle hållas 1940 gavs tävlingarna till Helsingfors. Den östra läktaren och en provisorisk läktare av trä byggdes. För olympiaden 1952 utvidgades betongläktaren och den byggdes i sin tur ut med en provisorisk åskådarläktare av trä. Kontoren på södra sidan blev färdiga 1955 och vandrarhemmet på nordsidan 1961. Museiflygeln har byggts 1963, 1984 och 1992. Från och med 1980-talet fick en ny generation och en ny ägare, Helsingfors stad, överta ansvaret för den traditionsrika byggnaden. Ombyggnadsarbetena på stadion blev färdiga 1994, med Markku Aalto som chefsarkitekt. Tölö bollplan strax vid Stadion började byggas 1940 och blev färdig till olympiaden 1952. Byggnadsarbetena på Simstadion inleddes 1938 med Jorma Järvi som arkitekt. Arbetena låg nere under krigen och slutfördes 1952. Friluftsbassängen i Gumtäkt av arkitekt Pauli Salomaa blev färdig 1952. Velodromen och roddstadion byggdes inför tävlingarna år 1940 och anläggningarnas åskådarläktare utvidgades 1952. Arkitekt var Hilding Ekelund. På grund av den blåsiga banan godkändes Roddstadion enbart för paddlingstävlingarna under olympiaden. Spelens boxnings- brottnings- och gymnastiktävlingar begicks i den nuvarande Tölö sporthall ritats av arkitekterna Aarne Hytönen och Risto Veikko Luukkonen. Byggnaden blev färdig 1935 och byggdes ut 1952. Tennispalatset byggdes 1940 som bilverkstad och parkering, men under olympiaden 1952 användes den nybyggda idrottssalen under bågtaket för korgbollstävlingarna. Byggnaden är ritad av arkitektstuderanden Helge Lundström. Manegerna i Brunakärr blev färdiga inför tävlingen 1940, arkitekt var byggnadsstyrelsens överarkitekt Martti Välikangas. Den nuvarande manegen är ungefär hälften av den ursprungliga, den andra hälften används som bollhall. En renovering av olympia arenorna gjordes på 1990-talet och arbetet fortgår. Generalplanen och det funktionella programmet för olympiabyn i Kottby gjordes av arkitekter Alvar Aalto, Hilding Ekelund, Kaj Englund, Georg Jägerroos och Matti Välikangas 1938. Helsingfors första andelslagsbaserade bostadsområde, som byggdes utifrån en enhetlig plan på uppdrag av andelslaget Helsingin Asuntokeskuskunta HAKA, blev färdigt 1940. Platsen i stadens utkant, i fri natur, kunde väljas tack vare färdiga vägar med spårvägs- och bussförbindelser. Första gången i de olympiska spelens historia skulle idrottarna inkvarteras i höghus med ”rationaliserade småbostäder” som planerades noga för blivande bostadsbruk. Det första byggskedet med 600 bostäder skulle rymma omkring 3000 manliga idrottare. Arkitekterna Hilding Ekelund och Martti Välikangas gjorde tillsammans ritningarna över området och husen som blev färdiga efter 1941 ritades enbart av Ekelund. I den senare byggda olympiabyn som ritades av Pauli Salomaa fanns femtusen bäddar för manliga idrottare. Olympiabyn var det största enskilda byggprojektet inför olympiaden 1952. Tavastehus utsågs till tävlingsplats för den moderna femkampen. Grenarna simning, terränglöpning, skytte och banhoppning gick av stapeln i Ahvenisto. Inför tävlingen byggdes idrottscentret Ahvenisto 1951, efter ritningar av arkitekterna Ilmari Niemeläinen och Olavi Sahlberg. |
|
| Läs mer | |
| Helge Nygrén, Suuri areena. Stadion-säätiö 1927-1987. Helsingin Olympiastadion 1938-1988. Stadion-säätiö 1988.
Mikko Härö, Valmistautuminen 1940 ja 1952 olympiakisoihin. Olympiakaupunki Helsinki 1952. Helsingin kaupunginmuseo 1992. Olympiarakennusten korjausperiaatteet. Helsingin kaupunkisuunnitteluviraston julkaisuja. Helsinki 1996. Do.co.mo.mo. Modernismin merkkiteoksia Suomen arkkitehtuurissa. Alvar Aalto Akatemia, docomomo Suomi-Finland ry, Suomen rakennustaiteen museo. Helsinki 2002. Rakennettu Häme. Maakunnallisesti arvokas rakennusperintö. Hämeen liitto 2003. Lauri Putkonen ja Marja Ivars, Kyliä ja kortteleita. Hämeenlinnan ja Hattulan rakennuskulttuuriselvitys. Hattulan kunta. Hämeenlinnan kaupunki. Hämeenlinna 2003. Hilkka Högström, Olympiastadionin torni - ylevien ihanteiden ikoni. Museoviraston rakennushistorian osaston aikakausikirja 1. Helsinki 2005. |
|
| objektets element: flervåningshus; planerat område; byggdad för samfärdsel; idrottsbyggnad; | |
| omgivningens nuvarande karaktär: stad; | |
Olympiastadion med Wäinö Aaltonens löparstaty av Paavo Nurmi. Soile Tirilä 2003. |
Roddstadion. Minna Pesu 2007. |
Ridhallen i Brunakärr Museovirasto 2016. |
| publicerat 22.12.2009 | ||
| sänd respons om RKY-objektet | ||
| till början | ||
SÖKALTERNATIV