Museiverket

 SÖKALTERNATIV

objekt landskapsvis
 

KARTSÖK

landskapskarta Lappland Mellersta Österbotten Norra Österbotten Kajanaland Norra Karelen Södra Karelen Österbotten Norra Savolax Södra Savolax Kymmenedalen Mellersta Finland Södra Österbotten Päijänne-Tavastland Nyland - östra Egentliga Tavastland Nyland - västra Birkaland Satakunta Egentliga Finland
Helsingfors Nyland

Observatoriebergets observatorium och park

Gå till Museiverkets karttjänst: Observatoriebergets observatorium och park
Beskrivning
Då Astronomiska institutionen vid Kejserliga Alexanders Universitetet fick sitt observatorium på 1840-talet var det ifråga om planeringslösningar och teknik också internationellt sett en framstående observatoriebyggnad. Byggnaden ritades av C.L. Engel och har nästan i tvåhundra använts för sitt avsedda ändamål. Byggnaden tronar på Observatorieberget som en slutpunkt på Unionsgatan, Helsingfors huvudaxel. Observatoriebergets park som omger observatoriet är den första kommunala fullskaliga allmänna park som staden har planerat och byggt. Parkplanteringarna har planerats så att de inramar stads- och havsutsikten från stadsuddens högsta backe, som genom tiderna har varit en utsiktsplats. Observatorieberget med sitt observatorium och sin park utgör en viktig del av det havsnära Helsingfors och har klassificerats som ett av nationallandskapen i Finland.

Observatoriebyggnaden finns på en plats som stadsplanerarna i ett tidigt stadium ansett vara en plats där man kan placera en viktig monumental byggnad. Observatoriets symmetriska byggnadshelhet består av den egentliga observatoriebyggnaden och därtill hörande två ekonomibyggnader jämte personalens bostäder samt av en förgård som avgränsas av en mur. I huvudbyggnadens fyrkantiga mittdel finns ett huvudobservatorietorn. Från det utgår jämnhöga, smala sidoflyglar i vilkas ändar finns observatoriesalar och ovanför dem cylinderformade observatorietorn – lösningen som dikterats av praktiska behov har fått en arkitektoniskt anslående form. På väggarna och taket i meridiansalen i västra änden finns vid varje observatorieplats luckor, genom vilka öppnas en utsikt från den södra horisonten via zenit till det norra himlavalvet. För observationer i öst-västlig riktning finns i byggnadens södra ända salen för observationer i första vertikalen. Det separata stjärnfotograferings- eller refraktortornet har ritats av arkitekt Gustaf Nyström och har färdigställts 1889. Observatoriet används fortfarande av astronomiska institutionen för undervisning och forskning.

Innan parken och flervåningshusen i staden byggdes har det från Observatorieberget varit fri sikt över de öppna klipporna på udden. Backens dominerande ställning har alltid dikterat dess betydelse i omgivningen. Ett särdrag vid planeringen av parken på Observatorieberget har varit utsiktsterrasserna och de landskap som öppnats från dem mot staden och havet. Beskrivande för hur framträdande parken varit är att den nämns i nästan samtliga före kriget publicerade reseguider och uppslagsverk som presenterar Helsingfors.

På den öppna platsen på Observatorieberget finns också skulpturen ”De skeppsbrutna”. Skulpturen har skapats av Robert Stigell och rests 1898 samt föreställer en familj som har lidit skeppsbrott.
 
Historia
Observatorieberget har en gång i tiden – såsom dess tidigare namn Kasaberget anger – fungerat som en plats för signaleldar eller vårdkasar. På backen byggdes fortifikationer 1748 enligt C.A. Ehrensvärds befästningsplan för staden och backen fick namnet Ulricasborgsberget. På C.P. Hagströms stadsmätningskarta 1787 var backen en klippig observationsplats och under Krimkriget fanns där en optisk telegraf för kontakter till Sveaborg.

Observatorieberget höjer sig som en slutpunkt på Unionsgatan, huvudstadens axel i nord-sydlig riktning, och ansågs vara en lämplig plats för en offentlig byggnad, där den synlighet och utsikt platsen gav spelade en särskild roll.

Då man 1827 efter Åbo brand bestämde att universitet skulle flytta till Helsingfors föreslog professorn i astronomi F.W.A. Argelander för flyttningskommittén att observatoriet skulle placeras på Ulricasborgsberget. Nikolaj I fastställde platsen och C.L. Engel gjorde arkitektritningarna utgående från Argelanders rumsplaner. Då byggnaden 1834 stod färdig var den en av de mest ändamålsenliga och bäst utrustade observatorierna på sin tid och planeringsprinciperna utnyttjades bl.a. vid observatoriet i Pulkova, som var centrum för den dåtida astronomin.

Det separata s.k. refraktortornet som Gustaf Nyström planerat togs i bruk 1890. I observatoriets västra flygel byggdes på 1970-talet en verkstad och i östra flygeln en gårdskarlsbostad. Observatoriets föreläsningssal, den västra och östra rotundan samt meridiansalen restaurerades 1984 efter arkitekt Olof Hanssons ritningar.

Fram till slutet av 1800-talet stod observatoriet på en bar klippa och var ett tydligt landmärke som syntes över staden. Platsen fick därför namnet Observatorieberget och namnet blev officiellt 1928, i talspråk används namnet Observatoriebacken.

Magistraten meddelade 1883 att Observatorieberget, skulle göras ”i fråga om utsikt och frisk luft till ett av de mest behagliga friluftsställena”. Den parkplan som stadsträdgårdsmästare Svante Olsson utarbetade som ett av sina första arbeten blev färdig 1890. Klippmarker fylldes igen för att göra parkbygget möjligt. I parkplanen lades särskild vikt vid utsikten och synligheten. Vegetationen dolde inte det omgivande stadslandskapet utan inramade det och i parken byggdes flera terrasser där stadslandskapet kunde beskådas. När parken stod klar 1903 var det en ”officiell” utsiktsplats för att se vyerna över Salutorget, hamnen, Skatudden och Kronbergsfjärden. Stadsbildens betydelse avspeglades också i strävan att skydda utsikten genom att begränsa byggnadshöjden i kvarteren söder om backen samt genom att utvidga Ulrikaskvären på den södra sidan.
 
Läs mer
Tapio Markkanen, Seppo Linnaluoto ja Markku Poutanen, Tähtitieteen vaiheita Helsingin yliopistossa. Observatorio 150 vuotta. 1984.

Tapio Markkanen, Helsingin observatorio. Carl Ludvig Engel 1778-1840. Näyttelykatalogi. 1990.

Lauri Putkonen (toim.), Kansallismaisema. Ympäristöministeriö 1993.

Maunu Häyrynen, Maisemapuistosta reformipuistoon. Helsingin kaupunkipuistot ja puistopolitiikka 1880-luvulta 1930-luvulle. Entisaikain Helsinki XIV. Helsinki-Seura. Helsinki 1994.

Maunu Häyrynen, Tähtitorninvuoren maiseman historiaa. Nokea ja pilvenhattaroita - Helsinkiläisten ympäristö 1900-luvun vaihteessa. Toim. Simo Laakkonen, Sari Laurila, Marjatta Rahikainen. Narinkka, Helsingin kaupunginmuseo 1999.

Eija Vuori (toim.), Helsingin yliopisto. Kampusyliopisto. Edita 1999.
 
objektets element:  läroinrättning; park;
omgivningens nuvarande karaktär:  stad;
 
Parken på Observatorieberget. Saara Vilhunen 2007
Parken på Observatorieberget. Saara Vilhunen 2007.
Observatoriet på Observatorieberget. Saara Vilhunen 2007
Observatoriet på Observatorieberget. Saara Vilhunen 2007.
 
publicerat 22.12.2009
sänd respons om RKY-objektet
till början
 


© Museovirasto 2009