 |
KARTSÖK |
|
| Pargas | Egentliga Finland | |
Skärgårdsbosättning i Väståboland |
||
| Gå till Museiverkets karttjänst: Skärgårdsbosättning i Väståboland | ||
| Beskrivning | ||
| Skärgårdshavets bymiljöer i Åbolands skärgård har alltsedan medeltiden en fast skärgårdsbosättning som fått sitt uppehälle av de till havet anknytande näringarna. Av skärgårdsbyarna har Jumo, Keistiö, Kolkko, Åselholm, Åvensor by med kalkgruvan samt Björkö, Mossala och Saverkeit väl bevarat sin skärgårdskaraktär.
Utöver tät bebyggelse omfattar skärgårdsbyarna hamnar med bryggor och båtskjul. I byarna som ligger på skilda öar är bebyggelsen, byggnadsbeståndet och odlingslandskapet småskaliga och avgränsas av skogbevuxna eller kala klippor samt av havet. På de gamla bytomterna har byggnaderna huvudsakligen bevarats. Skärdgårdshavet utgör ett vidsträckt havsområde mellan Åland och den sydvästfinska kusten. Det omfattar Åbolands och Ålands skärgårdar samt den nordliga skärgården. Miljöministeriet har klassificerat Skärgårdshavet som ett av Finlands nationallandskap. Bybebyggelsen är ofta koncentrerad till en skyddad ö mitt bland de små ögrupperna. På öarna ligger vanligen endast en by som omfattar en hamn med bryggor och vågbrytare, strandbodar och båtskjul samt åkerlappar med gärdsgårdar av sten. Byarna har kommit till både tack vare fisket och de intilliggande sjölederna och fartygsrutterna. De viktigaste byarna har också kapell, skolor och lotsstationer. På öarna finns också befästningar, jungfrudanser och gravkummel från bronsåldern. Man har senare också uppfört byggnader för turism och sommargäster. På ön Jumo har bebyggelsen koncentrerats till ett glest band längs bygatan och byåkern i öns inre del. De småskaliga åkrarna och ängarna i byns utkanter bildar ett mångsidigt kulturlandskap. Bostadsbyggnaderna i byn härstammar huvudsakligen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I norr utmynnar bygatan i byns hamn. Bebyggelsen jämte åkrarna på ön Keistiö är koncentrerade till öns östra strand. Gårdarna ligger glest utspridda kring byåkern. Utöver gårdsgrupperna bidrar även mindre bostadshus till att göra bybilden mer kompakt. Byggnadsbeståndet härstammar huvudsakligen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Efter att jordbruket upphört har huvuddelen av åkrarna omvandlats till ängar. Byns största åkrar låg intill byn, de övriga åkrarna vara långsmala och följde inlandsisens riktning. Landskapet avgränsas också av otaliga strandängar invid forna havsvikar samt kala strandklippor. Bybebyggelsen på ön Kolkko ligger grupperad på ett näs mellan byåkern och havsviken i öns mitt. Mindre åkerplättar och ängar har funnits i svackorna mellan bergsklippor på olika ställen på ön. Gårdarnas bryggor med båtskjul och vindmöllorna som tidigare präglade bylandskapet har försvunnit. Kajplatsen norr om byn härstammar från början av 1800-talet. Gårdarna i byn Åselholm ligger i utkanten av byåkern som ligger mitt på ön. Den vinddrivna sågkvarnen utgör en del av allmogebyggnaderna på gården Nybondas och härstammar från början av 1900-talet. Den torde vara unik i vårt land. Beträffande byggnadsteknik, fasta teknisk utrustning och historisk bakgrund utgör sågen ett viktigt minnesmärke och vittnar också om Skärgårdshavets särförhållanden. Förutom fiske och jordbruk har Åvensor livnärt sig på kalkstensgruvan och kalkbränning. Gruvverksamheten anknyter till gruvindustrins historia i skärgården och industrialiseringen som började på 1800-talet. Bebyggelsen är tätt koncentrerad längs med byåkern och bygatan. Hamnen ligger på den västra stranden. Kalkbrytningen har skett på uddarna Kirmo och Rönudden på öns norra sida. Det stora dagbrottet på Rönudden är vattenfyllt. Utöver gruvorna och dagbrotten har rester av gruvbyggnader samt en cylinderugn, som fungerar som landmärke, bevarats på gruvområdena. Det gamla gruvområdet på Kirmo ägs av Nordkalk. Området på Rönudden är samägt. Byarna Björkö, Mossala och Saverkeit på Houtskär livnärde sig på fiske och jordbruk och bildade en betydande bosättning redan på medeltiden. Mossala och båtskjulen som hör till Björkö by på andra sidan sundet representerar skärgårdens traditionella bybebyggelse och byggnadsbestånd. De bildar ett betydande bylandskap intill den gamla farleden. Björkö by hör till de största i Skärgårdshavet. Mossala har bevarat sin ursprungliga karaktär mitt i ett föränderligt landskap. Byn ligger på en klippig ås och präglas av bygatan, strandåkrar, båtskjul, en vindmölla och midsommarstångens plats. Bebyggelsen på Saverkeit är koncentrerat kring hamnen och öns inre delar. De relativt stora åkrarna har röjts i forna vikar. Östra Saverkeit ligger tätt intill stråket och hamnen. Utöver allmogebyggnader och stugor präglas landskapet av bryggorna och båtskjulen i hamnen. Västra Saverkeit är tätt bebyggt och ligger norr om byåkern. Två hus har flyttats utanför byns mitt. Byggnadsbeståndet härstammar huvudsakligen från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, byggnadernas äldsta partier är från 1700-talet. |
||
| Historia | ||
| Om Åbolands skärgårds långa bosättningshistoria vittnar flera gravar från järn- och bronsåldern. Eftersom havsnivån då var högre än nu låg endast en del av öarna ovanför havsytan. Ön Borgholm i Iniö har branta stup och lämningar av vallar till en fornborg.
Allt eftersom havsytan sjönk och den odlingsbara marken ökade i början av medeltiden fick öarna fast bosättning. Den bestod av invandrare i första hand från Sverige, medan kustens finskspråkiga bebyggelse etablerades i skärgårdens norra delar. Huvudnäringarna var fiske och sjöfart, medan boskapsskötsel och jordbruk idkades för hushållsbehov. På 1560-talet hade Jumo i Iniö 6 gårdar, Keistiö 8, Kolkko 4 och Åselholm 5. I Mossala på Houtskär, vars tidigare namn Mustasalo ändrades till följd av den svenska invandringen, fanns 12 gårdar och i Björkö 14. Saverkeits tudelning uppstod redan på medeltiden. På 1560-talet hade byn 15 gårdar, varav 7 var i Östra Saverkeit och 8 i Västra Saverkeit. I Åvensor i Korpo fanns 9 gårdar på 1560-talet. Kalkstensfyndigheten i Åvensor upptäcktes på 1700-talet. Till en början kompletterade brytningen och bränningen av kalksten den utkomst man fick av fiske och jordbruk. Den egentliga kalkstensbrytningen började på Kirmo under 1800-talet. Kalk användes för murbruk och cement men också för industriella produkter såsom massaframställning och som jordförbättringsmedel. På 1930-talet köptes fyndigheten av Pargas Kalkberg Ab (senare Partek, nuvarande Nordkalk Abp). Verksamheten expanderade då även till vikens andra strand, till Rönudden där man bröt ett stort dagbrott. På den tiden hade gruvan 50 anställda. Gruvverksamheten lades ned under 1950-talet. Utkomsten från fisket minskade efter andra världskriget och flera gårdar övergavs. Sommargästerna i skärgården började öka från 1960-talet framåt. |
||
| Läs mer | ||
| Suomen asutus 1560-luvulla. Kartasto. Suomen historiallinen seura. Käsikirjoja VII. 1973.
Suomen asutus 1560-luvulla. Kyläluettelot. Helsingin yliopiston historian laitos. Julkaisuja n:o 4. 1973. Juhani Vainio, Asutusrakenteen kehitys Varsinais-Suomessa. Varsinais-Suomen seutukaavaliitto 1984. Iniö skärgårdskommuns historia, Föreningen Iniö hembygdbok. 1984. Iniö skärgårdskommuns historia II, Föreningen Iniö hembygdbok. 1987. Timo Kantonen, Satakunta sahaa Suomessa. Museoviraston rakennushistorian osaston julkaisuja 18. Helsinki 1996. Läpi valkean kiven - Partekin historia. Kerstin Smeds, Partek Oyj. 1998. Suuryritys ja sen muodonmuutos, toim. Antti Kuusterä, Partekin satavuotinen historia. Partek Oyj Abp. Helsinki 2002. GTK/ Tietoaineistot/Suomen kaivosteollisuus - Kaivokset 1530-2001. http://weppi.gtk.fi/aineistot/kaivosteollisuus/kaivokset1530-2001.htm (haettu 15.1.2019). |
||
| objektets element: gruva; by; stenbrott; småhamn; såg; bondgård; ekonomibyggnad; väderkvarn; | ||
| omgivningens nuvarande karaktär: havsområde; | ||
Byn Åselholm i Iniö skärgård. Hannu Vallas 2005. |
| publicerat 22.12.2009 | ||
| sänd respons om RKY-objektet | ||
| till början | ||
SÖKALTERNATIV