suomeksi  till första sidan  om tjänsten  tyck till  zooma in   zooma ut  
SÖKALTERNATIV
 
välj kommun
objektets namn eller en del av namnet ?
 
objektets element
omgivningens nuvarande karaktär
 
KARTSÖK
objekt landskapsvis
Pargas Egentliga Finland
Utö fort, fyr- och lotssamhället
Beskrivning
Utö är en fort, fyr- och lotsö vars tjänstemannasamhälle är ett av de tidigaste och långvarigaste i vårt land. Utö ligger på ett strategiskt viktigt ställe längs sjöfartsleden från Östersjön till Skärgårdshavet och den har seglats åtminstone sedan 1500-talet. Befästningen av ön och garnisonsbyggandet som inleddes under början av 1910-talet berättar om Utös försvarshistoriska betydelse.

Utö finns i Skärgårdshavet vid startpunkten för de sjöfartsrutter som leder till Finland. Utö ligger cirka 40 kilometer söder om huvudön i Korpo; närmaste stora ö är Estlands Dagö cirka 120 kilometer sydost om Utö. Naturförhållandena på Utö är stränga och Utö är den sydligaste bebodda ön i vår skärgård. Från Utö öppnar sig en fri utsikt mot det öppna havet.

Havstrafiken i området är livlig och förr var risken för skeppsbrott stor. Havstrafiken har under århundraden tryggats med lotsar som känner till de lokala förhållandena och genom att man märkt ut de segelbara sjölederna. Vårt lands första kända stenkummel, båk, ljusfyr och radiofyr har funnits på Utö.

Utö fyr har uppförts på den högsta klippan på Utö i början av 1800-talet. Fyren är ett 23,8 meter högt, av granit murat torn. Byggnaden har en fyrkantig bottenplan och väggarna mot havssidorna är målade i vita och röda lodräta fält. På toppen av fyren finns en åttkantig lanternin från 1869. Ljuskällan, en linsanläggning av märket Fresnel, installerades år 1906. I fyrtornets tredje våning under fyren finns en kyrkosal från 1800-talets början. I fyrens inre har även bevarats delar av en radiofyranläggning som installerades år 1935. Bredvid fyren finns en stor lotsstation från 1950-talet, den tidigare lotsstationen på samma plats i trä från 1800-talet har rivits.

Nordost och öster om fyren ligger fyrvaktarnas tjänstebostad som byggdes år 1753. Den uppfördes samtidigt som öns första ljusfyr, som förstördes under kriget 1808–09. Den vitrappade tegelbyggnaden fungerar som museum.

Utös täta samhälle finns nära hamnen. De fyra första kronolotshemmanen har byggts i en tät grupp i lä för de rådande vindarna. Av de gamla bostadshusen på hemmanen har två bevarats, Grannas och Mattas. Byn har blivit tätare och byggts kring lotshemmanen under olika årtionden. Ofta har kompletteringsbyggandet haft en försvarshistorisk koppling. Bostadshusen jämte gårdarna längs byvägen har på många ställen ingärdats. I det harmoniska by- och hamnlandskapet ingår ett stort antal rödmyllade strandbodar.

Fortet på ön byggdes på 1910-talet för att skydda farleden till S:t Petersburg och utgjorde en del av den omfattande befästningen av Finska viken. En del av byggnaderna på ön härstammar från de ryska fortbyggarnas tid på 1910-talet. Då byggdes också den kullerstensväg som korsar ön. Från samma tid är den hundra meter långa bryggan i hamnen. Kullerstensvägen leder till Västerudden som finns väster om fyren, där bl.a. batterier från den ryska befästningstiden finns kvar. Det sista huset före Västerudden är en kasern som har byggts på 1910-talet. Norr om den finns byskolan från slutet av 1800-talet.

De byggnader som byggts för försvarsmakten under självständighetstiden härstammar från olika årtionden. De till fortet hörande byggnader som byggdes under 1970-talet har koncentrerats till öns norra udde Enskär. Där finns bl.a. radhus med betongstomme, kontor, verkstads- och servicebyggnader. En stor del av ön är slutet militärområde.
 
Historia
Redan i medeltida seglingsanvisningar var Utö känd som Skärgårdshavets ytterport. Veterligen har man på Utö bedrivit lotsverksamhet redan på 1500-talet och tänt eldar för att vägleda fartygen. Det permanenta tjänstemannasamfundet på Utö fick sin början kring mitten av 1700-talet då lotsverksamheten blev permanent och lotsarna bodde stadigvarande på ön. Den första ljusfyren i Finland, som planerades av överintendent Carl Hårleman, färdigställdes på Utö 1753.
Ljusfyrarna blev allmänna först i slutet av 1800-talet.

Det gamla fyrtornet sprängdes under Finska kriget 1808–1809 och den nya fyren som fortfarande är i användning blev klar år 1814. Fyren byggdes under ledning av chefen för lotsväsendet Gustav Brodd. År 1906 anskaffades den linsanläggning som fortfarande är i bruk. För invånarna på ön inreddes i fyrens tredje våning ett kapell.

Den tjänstebostad för fyrvaktarna som byggdes 1753 har bevarats och där fungerar ett hembygdsmuseum. På Utö fanns på 1700-talet två hemman, efter skiftet av hemmanen senare fyra lotshemman: Västergrannas (Vestras), Norrgrannas (Sandas), Östergrannas (Grannas) och Södergrannas (Mattas).

Under autonomin utökades antalet lots- och fyrvaktartjänster. På ön grundades också en tullstation och 1914 en radiostation. År 1884 fick Utö en folkskola, vars syfte var att se till att lotsarna var läs- och skrivkunniga samt att yrket kunde gå vidare till följande generationer.

Säkerheten vid sjöfartsleden förbättrades på 1930-talet. Utö fick en egen räddningsstation 1934. År 1935 installerades i fyren den första radiofyren i Finland. Samtidigt elektrifierades ljuskällan i fyren. År 1935 fick ön också en nautofon, som gav ljudsignaler vid dimma.

I början av 1900-talet vidtogs åtgärder för att förbättra Rysslands och i synnerhet S:t Petersburgs försvar mot hotet från Tyskland. Lösningen ansågs vara att bygga kustfort vid Finska viken. Befästningen av skärgården i norra Östersjön och i Finska viken började på 1910-talet. Huvudfästningen utgjordes av Peter den stores sjöfästning som låg mellan Tallinn, Porkala och Hangö. Dessutom fanns kustfästningar i många försvarslinjer på olika håll i skärgården. Utö fort som fanns i den yttersta försvarslinjen byggdes 1914–1916 för att skydda sjöleden till S:t Petersburg. Fortet ingick i ställningen Åbo–Åland, där en av fästningarnas uppgift var att förhindra motståndarens tillträde till skärgården i Finska viken och till Bottniska vikens kust. De tillfälliga ställningarna på Utö ersattes senare av kasematter och artilleriställningar som byggts av sten och betong. Genom ön byggdes också en kullerstensväg och en smalspårig järnväg, som demonterades på 1960-talet. Utö fungerade också som en stödjepunkt för den ryska flottan och utöver befästningen byggdes också en hundra meter lång huvudbrygga. Ryssarna byggde flera byggnader på ön, bl.a. en kasern, en tvättstuga och ett ammunitionsförråd.

Utö fort var involverat i krigsoperationer under första och andra världskriget. Arméns inflytande ökade från och med vinterkriget. Kustförsvaret förbättrades med de befästningsarbeten som inleddes 1939. Vid samma tid byggdes bl.a. en sjöbevakningsstation samt ett eldlednings- och mätningstorn. Efter krigen har uddarna på ön varit militärområde. Från 1969 var Utö ett bevakningsfort och för detta syfte byggdes på udden Enskär ett kasernområde på 1970-talet. Byggnaderna har ritats av arkitekt Mikko Heliövaara. Utö garnison lades ned vid årsskiftet 2005–2006 och byggbeståndet innehas inte längre av staten.
 
Läs mer
Juhani Karilas, Majakka. Suomen vanhimmista majakoista. Arkkitehtuurihistorian jatkokurssin harjoitustyö 1982, TTKK.

Kristin Öhman, Folkundervisningen på Utö år 1884 - 1984. Utö 1984.

Kurt Zilliacus (red.), Finska skären - Studier i åboländsk kulturhistoria. 1990.

Martin Öhman, Utö - samhället längst ute. Miljöministeriet 1993.

Martin Öhman, Havet förenar. Statlig förbindelsefartygstrafik i Egentliga Finlands skärgård 1920-1995. 1995.

Toivo Veriö, Olavi Simola, Turun rannikkorykmentti 1939-1994. 1995.

Martin Öhman, Miehet leidarilla. Luotsaustoiminta Saaristomerellä 1696-1996. (Suom. Juha Puroila).1996.

Seppo Laurell, Suomen majakat. Merenkulkulaitos 1999.

Harri Nyman, Loistoin merkitty meri. Rakennusperintömme. Kulttuuriympäristön lukukirja. Ympäristöministeriö, Museovirasto, Rakennustieto 2001.

Väylien varsilta - Suomen historialliset merimerkit ja luotsipaikat. Verkkosivutuotanto Helsingin yliopisto, Merenkulkulaitos, Museovirasto, 2001. http://www.helsinki.fi/hum/meh/merimerkit/

Martin Öhman, Lots- och fyrplatsen Utö – porten till Finland. Tidskriften Skärgård 2/2004. Fortbildningscentralen vid Åbo Akademi. 2004.

Korppoon seurakunta http://www.korpo.net/ (5.2.2008)

Harri Nyman, Meriväylien rakennusperintö. Toim. Marja-Leena Ikkala. Museoviraston rakennushistorian osaston raportteja 21. Museovirasto 2009.

Johanna Pakola, Utön linnake. Kasarmi keskellä kylää. Turun Rannikkotykistörykmentin Perinneyhdistys ry. 2009.

Seppo Laurell, Valo merellä - Ljuset till havs. Suomen majakat 1753-1906. Finlands fyrar. John Nurmisen Säätiö. John Nurminens Stiftelse. Porvoo 2009.
 
objektets element:  kasern; kyrka; skola; by; fästning; lotsstation; fyr; småhamn; hamn; väg;
omgivningens nuvarande karaktär:  havsområde;
 
sänd respons om RKY-objektet
 
publicerat 22.12.2009
 
till början

Byn och fyren på Utö.

Utö fyr.

Bybebyggelse på Utö.
 
Karta: Utö fort, fyr- och lotssamhället
 
© Museiverket 2009